När man håller på med textbaserad, akustisk musik på sitt modersmål och allra helst om den framförs av upphovsmannen själv, ensam på scenen är det inte ovanligt att man drabbas av vissa defintionssvårigheter när man ska försöka förklara vilken typ av verksamhet som man sysslar med. Det är framförallt tre stycken begrepp som cirkulerar och vars respektive innebörd och framförallt vad som skiljer dem åt inte alltid är alldeles glasklart. Jag syftar du på begreppen trubadur, vissångare och singer/songwriter. Jag tänkte här ge ett förslag till definitioner utifrån hur jag själv använder begreppen.
Trubadur är ett gammalt ord vars innebörd skiftat betänkligt över tiden. Ordet härstammar från occitaniens ”trobador” och har fått avledningar till ett stort antal språk. Ursprungligen åsyftades de diktare som skrev egna visor och dikter på folkspråket, av romantisk eller underhållande karaktär. Det är en tradition som härleds till hertig Vilhelm (Guillaume) IX av Akvitanien (1071-1126) och som hade sin storhetstid fram till Albigenserkrigen vid 1200-talets mitt då det Occitanska högkulturen i stort sett utplånades.
Trubadurkulturen omfattade ett område från norra delen avd en iberiska halvön visa dagens Sydfrankrike bort till norra delen av dagens Italien. Trubadurtraditionen levde emellertid kvar i lokala vistraditioner även efter den occitanska högkulturens fall och översättningar och varianter av de sydfranska balladerna spreds också till det germanska språkområdet. Evert Taube har förtjänstfullt skildrat trubadurkulturens framväxt i sin essäistiska reseskildring Vallfart.
Evert Taube var också den som på allvar livade upp begreppet trubadur i det svenska språket. Han såg sig själv som en direkt arvtagare till medeltidens visdiktare vilket kom att sätta avtryck på hans eget diktande och även resulterade i gedigen forskning på området. Taube översatte tidigt trubadurpoesi från fornfranska och räknas även av nutida forskare om trubadurlyriken som en av auktoriteterna på området.
Trubadurvågen
För de flesta svenskar kom Taube själv att personifiera sinnebilden av innebörden i begreppet trubadur, och när visvågen bröt ut under 1960-talet betraktade den nya generationen vissångare, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström med flera, Evert Taube som den upphöjde mästaren och tog efter dennes bruk av ordet trubadur. Yrkestrubadurernas förening som bildades av den nya generationen trubadurer och som alltjämt är verksam är ett exempel på detta bruk av ordet.
Definitionen av en trubadur är alltså, enligt min mening, om man strävar efter den historiska kontinuiteten, en person som skriver och framför sina egna sånger på folkspråket. Texterna kan handla om hövisk kärlek (ridderlighetens ideal är ett arv från den occitanska trubadurkulturen), om kritik mot makthavare och meningsmotståndare eller vara skrivna i rent underhållande syfte. Folkspråket innebär ofta men inte alltid modersmålet. I invandraren Vreeswijks fall blev det ju språket som talades i det nya landet. På medeltiiden skilde sig trubadurerna från de som diktade på latin, den internationella elitens språk. Idag kan man väl säga att det är engelskans hegemoni på sångtextområdet som utgör motbilden.
Trots att denna definition alltjämt lever kvar sedfan sjuttiotalet har de senaste decennierna inneburit en förskjutning av innebörden i och med att en typ av underhållare som med gitarr och/eller playbackrack framför populära covers på firmafester och finlandsfärjor har börjat titulera sig trubadurer. Förmodligen har de tagit fasta på att trubadurer oftast framträder ensamma på scenen och valt att bortse från övriga konstituerande drag hos en trubadur, till exempel det grundläggande kriteriet att han eller hon skriver sina texter själv.
I takt med att dessa partyunderhållare tilltagit i antal medan de verkliga trubadurernas skara varit konstant eller rentav minskat har allt fler kommit att förknippa ordet med dessa grisfestcharmörer som med större eller mindre framgång tolkar storheter som John Fogerty och Björn Rosenström. Det är den typ av trubadurer som Magnus Uggla raljerar över i sin visa som heter just ”trubaduren”. (Ironiskt i sammanhanget är att enligt min definition är Uggla själv mer äkta trubadur än ”partytrubadurerna” på firmafesterna).
Vad är en visa?
Vissångare är ett anat begrepp som cirkulerar i dessa sammanhang. Till skillnad från trubadur ger vissångare mer av en hint av vilken typ av musik det rör sig om. Men inte heller här är definitionen särskilt rigid, En vissångare sjunger visor, men visor finns inom ett brett spektra av genrer. Evert taubes tangos och Cornelis Vreeswijks bluesballader är allmänt betraktade som visor. En möjlig skillnad mellan en vissångare och en trubadur är att vissångare inte emd nödvändighet behöver sjunga sina egna sånger. Inte heller ligger det i begreppet att de ska vara skrivna på ”folkspråket”.
Vill man tänja begreppen något skulle man kunna säga att ”partytrubaduren” på finlandsfärjan som sjunger Creedence egentligen är mer av en vissångare än en trubadur. Med tiden har dock den stora floran av populärmusikaliska genrer och människors vilja att etikettera och kategorisera musik gjort att ett allmänt konsensus brett ut sig om vad vismusik i själva verket är. Det är svårt att sätta riktigt fingret på vad som är de avgörande kriterierna, men det tycks handla om att det är textbaserad musik och att den har ett visst sound. Inte ens en notorisk vishatare som Fredrik Strage tycks vara kapabel att riktigt definiera vad som egentligen är visa.
Singer/songwriter är väl egentligen det engelska språkets motsvarighet till ordet trubadur. Längre tillbaka i tiden har det betraktat vissångare och folksångare som framfört sina egna sånger, oftast till eget ackompanjemang. Såväl Joe Hill som Woodie Guthrie, Pete Seeger, Bob Dylan och Johnny Cash har beskrivits som singer/songwriters. Precis som när det rörs ig om trubadurer i Sverige handlar det om egen musik framförd på folkspråket i någon form av vistradition.
Det ena behöver inte utesluta det andra
Under de senaste decenniet har begreppsdefinitionen dock kommit att snävas åt och en rad alltmer likriktade artister med ett visst sound (ingen nämnd ingen glömd) har tillsammans med sina tillskyndare bland kritikerna velat lägga beslag på begreppet för egen del. Själv tycker jag att det finns själ att ”återerövra” begreppet singer songwriter på samma sätt som det är värt att återerövra ordet trubadur från coversångarna på finlandsbåtarna.
Vad blir då slutsatsen av detta långa resonemang? Att det finns skillnader i definition mellan begreppen, men att de inte nödvändigtvis står i något slags motsatsförhållande till varandra. När Strage menar att vissångare försöker snylta på begreppet singer/songwriter är han ute och cyklar, förblindad av sitt vishat. En och samma person kan mycket väl falla in under alla tre definitionerna. Till exempel var både Evert Taube, Cornelis Vreeswijk, Johnny Cash, Jaqcues Brell och Woody Guthrie såväl trubadurer som vissångare som singer/songwriters.
Lars Anders Johansson,
”Trubadur, vissångare eller singer/songwriter?”
Jag kan tyvärr inte hjälpa dig med de definitionssvårigheter som du upplever när du ska försöka förklara vilken typ av musikverksamhet du sysslar med ang riktningarna trubadur, vissångare och singer/songwriter. Jag kan dock bjuda på följande, generella, tankegång kring musik och musikgenrer.
Som jag från min amatörmässiga och musikälskande synpunkt ser det, är det viktigare att musicerande artister alltid försöker göra sitt bästa, än att vilken exakt, musikmässig genre de verkar inom. Genom denna satsning på maximal kvalitet blir förhoppningsvis artisterna så bra som möjligt, och framställer därmed så kvalitetsmässigt högtstående musik de någonsin förmår. Detta ger förhoppningsvis verkligt bra musik i slutändan, och mer kan ingen begära av någon. Oavsett vilken genre olika bedömare väljer att försöka placera in artisters musicerande i.
Detta är självfallet mycket allmänna, tämligen självklara resonemang, men i en värld där snart sagt allt ska kategoriseras, klassificeras och etiketteras, kan det finnas ett stort värde i att inte tappa fokus på vad som är kärnan inom en aktuell aktivitet. Inom aktiviteten musik borde kärnan i verksamheten mycket mer gälla strävandet efter hög musikalisk kvalitet, än vilken genre som denna kvalitet kan föras till.
Så tänker jag.
Mvh,
Thomas
Jag vet inte om jag upplever svårigheter med definitionerna, däremot att en viss begreppsförvirring råder när orden används eftersom de i vissa sammanhang är utbytbara och i andras inte. En viktig sak att ha klart för sig är att det inte rör sig om snäva genredefinitioner.
I övrigt håller jag med dig om detta med inriktningen på kvalitet snarare än anpassning till genrer. Det är så jag själv arbetar – det vill säga att jag på förhand inte bestämmer mig för vilket stuk en låt måste ha. Det blir mer spännande på det viset!
Intressant. Själv har jag alltid uppfattat trubaduren som en äldre form av singer/songwriters, alltså folk som Åkerström och dennes samtida med ett äldre uttryckssätt vilket inte heller stämmer helt om man ser till den repertoar som vissa av dessa framförde. Gränsen var alltså ganska diffus. Med singer/songwriterns inträde under, låt oss säga, 1960-talet blev uttrycket generellt modernare men skillnaden mot tidigare var nog mera en fråga om stilistik i själva framförandet av sångerna. Tidigare trubadurer hade precis som operasångare ett annat sätt att sjunga på, man skulle låta mycket och kunna överrösta publiken i en tid utan mikrofoner och förstärkare. Musikens karaktär förändrades givetvis också och vilken stil som framfördes var det nog inte lätt att sätta etikett på.
Men som jag påpekar i texten så är begreppet singer/songwriter betydligt äldre än 60-talet, medan 60-talet snarast innebar ett uppsving för trubadursången i Sverige. Innan 60-talet var det i princip bara Evert Taube som kallade sig trubadur, men på 60-talet kom Cornelis, Fred, Sändh och alla de övriga. Trubadurvågen är med andra ord en modernare företeelse än singer/songwriters! =)
Lars Anders,
”Jag vet inte om jag upplever svårigheter med definitionerna, däremot att en viss begreppsförvirring råder när orden används eftersom de i vissa sammanhang är utbytbara och i andras inte. En viktig sak att ha klart för sig är att det inte rör sig om snäva genredefinitioner.”
Jag borde ha börjat med att skriva något i stil med att jag knappast tror att du har några problem med dessa – eller andra – definitioner, att hela definitionsproblematiken nog är överdriven, och att du gör bäst i att satsa all din energi på maximal kvalitet vad än du företar dig, t ex allsköns musikaliska äventyr! 🙂
Rent allmänt är detta en lärorik tråd för mig, som verkligen är en amatör i sammanhanget. I och med att jag är sådant som allmän traditionalist och tämligen kulturkonservativ, är jag dock en stor vän av akustisk musik, och artister som Paul Simon, Simon & Garfunkel, Suzanne Vega, Cornelis Vreeswijk m fl.
I stort är alltså detta en verkligt mysig och lärorik tråd, mina herrar! 🙂
Mvh
Vad trevligt att tråden tillförde något! Även om jag inte tycker att definitionsfrågan spelar någon roll när det kommer till att göra och framföra själva musiken, så tycker jag att det är intressant med denna typ av begreppsdefinitioner, då de har bäring på hur andra människor uppfattar det man gör och de sammanhang i vilka man verkar.
Lars Anders,
”Vad trevligt att tråden tillförde något!”
Tråden är seriös och lite mer djupgående, och kommer som sådan alltid att väcka intresse hos en viss typ av människor som önskar annat än yta i tillvaron. 🙂
”… Även om jag inte tycker att definitionsfrågan spelar någon roll när det kommer till att göra och framföra själva musiken, så tycker jag att det är intressant med denna typ av begreppsdefinitioner, då de har bäring på hur andra människor uppfattar det man gör och de sammanhang i vilka man verkar.”
Det har du fullkomligt rätt i, och när jag inte sitter på jobbet som nu, host, kan jag försöka att ge respons på detta mer tankemässigt djupa ämne. Vi får se hur det blir.
Mvh