Jag uppskattar regeringens ambitioner att höja läraryrkets status. Ända sedan det kunskapsföraktande 1970-talet då flumpedagogikens teorier fick fäste på de svenska lärarutbildningarna och sedermera på skolorna har läraryrkets status successivt sänkts. Dödsstöten mot var kommunaliseringen av skolan under regeringen Persson. Nu görs åtgärder för att vända denna destruktiva utveckling. Frågan är om lärarlegitimationer är ett steg i rätt riktning.
Det är ett problem att så många obehöriga lärare undervisar barn och unga idag, inte minst i friskolesektorn. Ett minst lika stort problem är emellertid den bottenlösa nivån på många av våra lärarutbildningar, och ett betydligt större problem är rekryteringsunderlaget. Så länge läraryrket är ett lågavlönat lågstatusyrke kommer man inte att kunna locka de vassaste studenterna till lärarutbildningarna, legitimationer eller ej.
Jag minns själv hur beklämd jag kände mig när jag läste historia vid universitetet och träffade på studenter som läste samma kurs inom ramen för lärarutbildningen. Det var inte de mest drivna eller skarpaste i kursen som gjorde detta, utan de som inte kommit in på något annat program men som ville ha en yrkesexamen ”att falla tillbaka på”. De duktigaste i historiekursen satsade istället på en osäker tillvaro som forskare eller en ännu osäkrare tillvaro som humanister på den fria arbetsmarknaden.
Det har vidtagits mått och steg för att styra upp lärarutbildningarna, vilket förhoppningsvis kommer att börja ge resultat om några år. Den nya skollagen innebär också en förändring i synen på skolans roll som kunskapsförmedlare, och på arbetsmiljön i klassrummet. Så långt allt gott. Men problematiken kring den otacksamma lärarrollen kvarstår.
Lönen är naturligtvis en del i ekvationen. Varför ska man offra så pass många år på studier och en tillvaro på existensminimum om det ändå inte betalar sig när man väl kommer ut på arbetsmarknaden? Det är förvisso ett generellt problem för de flesta akademiska yrken idag men extra angeläget när det kommer till lärarkåren. En utbildad lärare kan i princip aldrig ta igen det ekonomiska försprång som en obehörig lärare har som börjat arbeta direkt.
Ett minst lika viktigt element är det utbredda skol- och kunskapsförakt som finns i vårt samhälle. Vi berömmer oss om att vara ett kunskapssamhälle, samtidigt som kunskapsnivåerna, mätt i exempelvis nationella prov, ständigt sjunker, samtidigt som kunskaperna hos gemene man ständigt snävas åt och alltmer nischade utbildningar skapar generationer av fackidioter med tunnelseende. Det var insikten om detta som drev Leif Alsheimer att ge kursen Core Curriculum – en bildningsresa till sina juriststudenter. De hade nämligen inga kunskaper utanför juridikens område.
Så länge som kunskaper inte värderas i samhället kommer också lärarrollen att vara nedvärderad. Det är inte ett problem som löses genom införande av legitimationer för behöriga lärare. Med tanke på lärarutbildningarnas kvalitet känns tanken på att ha en doktorand eller ämnesmagister som lärare rentav mer tilltalande än någon som tröskats genom lärarutbildningen för att få en legitimation mer tilltalande.
Facket ser naturligtvis om sina intressen och vill gärna mota ut de obehöriga, vilka för övrigt är en ytterst heterogen grupp. De grundläggande problemen kommer emellertid att kvarstå även om skråtänkandet tillåts gripa omkring sig.