Jag går väldigt sällan på ishockey. Jag tycker att det är en ointressantare sport än fotboll. Inte ens när Gnaget möter Djurgården kan jag upparbeta samma engagemang för en ishockeymatch som för en vanlig allsvensk match där AIK spelat. Vad är det då som gör att jag, och många med mig, har lättare att engagera oss för den allsvenska fotbollen, vilken i relativa termer är betydligt sämre, än för elitseriehockeyn? Igår kväll på Hovet satte en av mina vänner fingret på en av anledningarna.
Till skillnad från den allsvenska fotbollen så omgärdas ishockeymatcher av en rad kringarrangemang. Det spelas högljudd musik före, under och efter match, på ett sätt som effektivt överröstar och tystar supportrarna. När spelarna kommer in gör de det till en ljus och eldsshow och ackompanjerade av ”häftig” distad gitarrmusik. När det blir mål dränks supportarnas jubel i annan ”häftig musik”. Detta har jag upplevt på såväl AIKs matcher som på andra hockeymatcher i vårt land. Det verkar vara ett generellt fenomen.
Det är som om arrangörerna inte litar på sin egen produkt, att de inte tror att bara själva ishockeymatchen ska locka publiken utan att den måste blidkas med en massiv inramning. När man köper en ishockeybiljett ska man få en helhetsupplevelse, en show. Konsekvensen blir dock att upplevelsen blir den rakt motsatta.
Skulle man avhålla sig från den högljudda musiken skulle spelarnas entré på isen istället ackompanjeras av supportrarnas sång som skulle eka i hallen. Det vore en betydligt stämningsfullare och mäktigare entré för såväl spelarna, de sjungande supportrarna och den övriga publiken. När arrangören istället väljer att släcka ned och överrösta sången med skränig musik blir sången halvhjärtad och upplevelsen sämre.
I fotbollssammanhang har klubbarnas, oftast, begripit att supportrarna själva är en del av produkten som man säljer. De som löser biljett till klacksektionen kommer frö att få sjunga och heja fram sitt lag, de som löser biljett till andra sektioner tycker så gott som alla att supportrarnas fredliga sångarkamp på läktarna är en stämningsfullare inramning än högtalaroväsen, och rentav en viktig del i helhetsupplevelsen. Teves kommentatorer brukar rentav kommentera hejarklackarnas läktararrangemang, Tifon, som är en allmänt uppskattad del av supporterkulturen.
Det finns dock ett lysande undantag också inom fotbollsvärlden och det är Svenska Fotbollförbundet. De tycks lida av samma hål i huvudet som är så utmärkande för Ishockeysverige. När man går på en landskamp i SvFF:s regi är den också jippofierad till det uthärdligas gräns med underhållning och pajaskonster till höger och vänster. Försöken till att skapa en genuin läktarkultur kring landskamperna har strandat på grund av att det genuina engagemanget genast dränks i den plastiga inramningen.
Den avgörande skillnaden mellan att gå på en allsvensk fotbollsmatch, hur dålig fotboll som än spelas på planen, och en landskamp eller en hockeymatch, är att man på den allsvenska fotbollsmatchen kommer som en deltagare – publiken är en del av arrangemanget och interagerar tillsammans med spelare och arrangörer i att skapa en helhetsupplevelse – medan man på fotbollslandskamperna och ishockeymatcherna passiviseras till en mottagare, en åskådare som förväntas ta emot en färdig produkt.
I en tid när kommunikatörer och mediestrateger lovprisar interaktionen, när sociala medier breder ut sig på de endimensionella mediernas bekostnad, är det besynnerligt att fotbollförbund och ishockeyklubbar tycks satsa mer och mer på att motverka den interaktiva supporterkulturen och försöka ersätta den med färdiga koncept från underhållningsindustrin. Att sedan skylla på huliganerna för att publiksiffrorna viker är bara löjligt.
När jag såg mig runt på Hovet igår kväll hade jag svårt att tro att ens någon av de närvarande egentligen efterfrågade hårdrocksgitarrerna eller eld- och ljusshowerna. Vi var där för att se Gnaget lira och för att sjunga oss hesa för att ge dem en hjälp på traven och samtidigt manifestera vår klubbidentitet som Sveriges största, vackraste och mest kontroversiella idrottsförening. Jag skulle önska att AIK kunde vara först ut med att skala av det onödiga krimskramset kring matcherna för att istället låta supportrarnas kärlek bilda fond till händelserna på isen.
För övrigt kan jag inte begripa varför ishockeymatcher inte kan få sluta oavgjort. Straffläggning är som lotteri.
Bra inlägg, mycket tänkvärt.
Hittade hit via gnagarforum… Kan inget annat än att hålla med dig. All krimkrams-arrangemang man får på köpet när man ska gå på hockey förstör hela upplevelsen.
Fast spela en ”kort jingel” när AIK gör mål har vi ju på Råsunda också – vore väl fint å ha samma låt i hockeyn.
Håller med. Men när AIK går in innan fotbollsmatchen så spelas det ju musik. AIK låten. När AIK gör mål spelas det ju också musik. Håller med att amn kanske skulle prova fotbollens måljingel på ishockeyn också. Iaf prova.
Själv tycker jag att man ska minska musiken och effekterna till ett minimum och låta publiken stå för inramningen. Undantag dock för ”Åh vi är AIK” givetvis.Det är emellertid publikens allsång som skapar stämningen också under den. Måljinglar tycker jag ärligt talat inte behövs. Låt publiken explodera istället!
Alltid roligt att se nya personer hitta till hockeyn! Men några saker.
Ang introt. Detta är första året i ES och publiksifforna har inte varit allt för bra. Många medgångarna nu (du med då dvs) som kommer in. Men hade vi tex haft ”å vi e AIK” i allsvenskan och inte med intro skulle det bara vara pinsamt. 2000 pers som står där och kanske 1000-1500 som sjunger.
Du ska veta att AIK hockey är bland de bästa klubbarna och jag förstår inte vart du ser djen förstöra allt för mycket. Sällan spelar han musik när de sjungs dock blir det ju så vid introt.
Sedan måste jag ändå kommentera detta:
”För övrigt kan jag inte begripa varför ishockeymatcher inte kan få sluta oavgjort. Straffläggning är som lotteri.”
Du börjar artikeln med att säga att du väldigt sällan går på hockey. Ändå anser du dig ha kunskapen om straffläggning? Det handlar om att ha duktiga straffläggare och målvakter. Vi har en bra målvakt (dock kanske bättre i match än straffar då han är mer av en positions målvakt) men alldeles för fega straffskyttar. Tycker det är väldigt fel att säga att de är ett lotteri. Eller anser du också att en straff i fotbollen vara ett lotteri? För då borde ju mr 100% ha lika bra % som clecio. Lotteri på straffar är något tidningarna hittat på och tränare/spelare säger som en bortförklaring.
Håll tummarna för vinst på Tisdag!
@Eric: Du har rätt i att det är lite väl drastiskt att kalla straffläggningen för ett lotteri. Dock håller jag fast vid min synpunkt att ett avgörande på straffar förtar de insatser som gjorts tidigare under matchen. Jag tycker mycket väl att hockeymatcher borde kunna få sluta oavgjort och att det ska vara poängen som räknas. Någon auktoritet på ishockey gör jag inte anspråk på att vara, medgångare som jag är! 😉
Jag tycker inte heller att straffar bör finnas men man ska inte skylla bort förluster på straffar! 😉
Kul dock att läsa ur ett >fotbollsperspektiv<. Dock tycker jag många vill ändra allt för mycket direkt till fotbollen. Det är ändå två helt olika sporter och upplägg. Måljinglet kan ni glömma att ändra, de e hel skönt 🙂
En röst för den typisk intetsägande, nostalgiska betongkramare och ”allt var bättre förr”-mentaliteten. Dags att släppa hörnflaggan och komma in i 2000-talet snart? Dessutom verkar du ha missat att fotbollen håller på med ganska mycket saker de också, typ musik före match och i paus (ej under spel av naturliga skäl), organiserad spelarentré, kids zone/lekland utanför södra etc etc. AIK har inte råd, varken på gräs eller på is, att ignorera marginalarna och helhetsupplevelsen för dessa måste göras så att de vill komma tillbaka. Hade folk bara uppskattat fotboll/hockey som den är hade vi inte behövt alla dessa sidosaker men haft fullsatt ändå. Så ser dock inte verkligheten ut idag. Dessutom verkar du utgå från att det är fullsatt varje match? Kom igen när det är 3.500 pers på Hovet och inte så många som sjunger. Då är musiken ganska skön att ha för att hålla stämningen uppe.
Kul att du tog dig tid att skriva en så lång och indignerad kommentar till mitt intetsägande inlägg! Jag gillar inte jippofieringen av fotbollsarrangemangen heller, och jag tror knappast att ”marginalarna” föredrar den inramningen framför den som består av sjungande supportrar och läktararrangemang.
Tack för en myckert bra sammanfattning av dagens hockeylkultur. De högljudda musikinslagen är som bekant hämtade från Nordamerika och alltför månag hockeyklubbar och framför allt Hockeyligan har ett gigantiskt NHL-komplex; allt som görs i NHL ska kopieras. Som du mycket riktigt påpekar dödar det den genuina interaktionen med publiken.
Dessutom har den hög musiken en annan mycket negativ effekt: den försvårar ett vanligt samtal. Många hockeyarrangörer har missat att det enskilda samtalet är en del av den sociala företeelsen att gå på hockey.
Jag älskar hög musik, gärna så hög att den känns i bröstkorgen, men då lyssnar jag (och grannarna); när jag går på hockey vill jag SE PÅ HOCKEY och umgås med mina bänkgrannar, inte lyssna på hårdrock som låter ”som om dom centrifugerande elgitarrer”, som Kjell Alinge uttryckte det.
Vår hockeyledning har tagit det goda initiativet att ersätta ylande gittarer som ingångslåt med Se solen stiger över Råsunda; låt oss hoppas att våra matcher får fortätta så. Mycket roligare för oss på läktarna och visst måste man som spelare triggas av att fem tusen supportrar sjunger för en.
Svartaste hälsningar
Urban Dahlberg
Tack för en mycket bra sammanfattning av dagens hockeylkultur. De högljudda musikinslagen är som bekant hämtade från Nordamerika och alltför månag hockeyklubbar och framför allt Hockeyligan har ett gigantiskt NHL-komplex; allt som görs i NHL ska kopieras. Som du mycket riktigt påpekar dödar det den genuina interaktionen med publiken.
Dessutom har den hög musiken en annan mycket negativ effekt: den försvårar ett vanligt samtal. Många hockeyarrangörer har missat att det enskilda samtalet är en del av den sociala företeelsen att gå på hockey.
Jag älskar hög musik, gärna så hög att den känns i bröstkorgen, men då lyssnar jag (och grannarna); när jag går på hockey vill jag SE PÅ HOCKEY och umgås med mina bänkgrannar, inte lyssna på hårdrock som låter ”som om dom centrifugerande elgitarrer”, som Kjell Alinge uttryckte det.
Vår hockeyledning har tagit det goda initiativet att ersätta ylande gittarer som ingångslåt med Se solen stiger över Råsunda; låt oss hoppas att våra matcher får fortätta så. Mycket roligare för oss på läktarna och visst måste man som spelare triggas av att fem tusen supportrar sjunger för en.
Svartaste hälsningar
Urban Dahlberg