Folkvett är det kitt som håller civilisationen samman. Folkvett är det smörjmedel som får det sociala maskineriet att fortsätta gå utan att gnissla. Folkvett är den sammanbindande kraft som får oss att om inte acceptera så åtminstone tolerera våra medmänniskor, alla deras brister och olater till trots. Det är när folkvettet tryter som de verkliga problemen uppstår.
Tåg och järnvägstrafik har mer eller mindre välförtjänt fått symbolisera ett fungerande samhälle. Hur ofta hör man inte tyskarna, japanerna och schweizarna berömmas för sin förmåga att få tågen att go i tid. Till och med hos blodtörstiga diktatorer som Benito Mussolini anses det vara ett försonande drag att han åtminstone fick tågen att gå enligt tidtabell. Huruvida detta stämmer har jag dock ingen aning om.
Under de gångna två vintrarnas så kallade snökaos när det statliga tågbolaget fått möjlighet att visa upp den fulla bredden av sin inkompetens, har jag och många andra svenskar uppfyllts av en dystopisk förnimmelse av ett samhälle på randen till sammanbrott. När inte ens tågen fungerar måste den yttersta tiden vara nära.
I ljuset av detta är det extra uppseendeväckande att man just i anslutning till tågtrafiken stöter på så många exempel på bristande folkvett. Inte minst i samband med på- och avstigning. I likhet med de flesta andra områden innebär folkvettet, som är nära besläktat med det så kallade bondförnuftet, iakttagande av en rad självklarheter för den allmänna trevnadens skull.
Det krävs till exempel inget geni av stora mått för att räkna ut att det går mycket smidigare om man först låter alla ombordvarande som ska av på den aktuella stationen kliva av innan man börjar bordningen från perrongen. Trots detta finns det alltid minst en ivrig resenär som försöker stiga på innan de sista hunnit av, varvid trängsel och irritation uppstår.
Det tarvas heller icke någon raketforskare eller annan dylik framstående vetenskapsman för att konstatera att avstigningen sker snabbare och smidigare om de som ska stiga av har fri väg utanför tåget. Trots denna rudimentära insikt är det oftast ett par stycken som tror att utrymmet i mitten av den tudelade folkmassan framför dörren är reserverat åt just dem och därför ställer sig i vägen för de avstigande så att trängsel och irritation uppstår också på perrongen.
Väl ombord på tåget skyndar sig alla till sin respektive plats, oavsett om det rör sig om bokade sittplatser eller först-till-kvarnprincipen som råder när alla reser med obokade biljetter. En stor del av passagerarna tycks emellertid drabbas av hjärnblödning när de väl funnit sin aktuella sittplats. Istället för att stiga åt sidan och bereda plats för övriga resenärer i mittgången väljer de att stå kvar och blockera densamma edan de i maklig takt tar av sig ytterkläderna och på omständligast möjliga vis gör sig redo att slå sig ned. Detta alltmedan trängseln och irritationen i den ackumulerande kön som uppstår tilltar betänkligt.
Även om våra tågbolag lider av en betänklig brist på såväl folkvett som affärstänkande och organisationsförmåga så har vi som resenärer och medmänniskor stora möjligheter at göra såväl tågresorna som tillvaron lite lättare och smidigare för varandra. Nyckeln heter, som alltid, folkvett.
Folkvett är det kitt som håller civilisationen samman. Folkvett är det smörjmedel som får det sociala maskineriet att fortsätta gå utan att gnissla. Folkvett är den sammanbindande kraft som får oss att om inte acceptera så åtminstone tolerera våra medmänniskor, alla deras brister och olater till trots. Det är när folkvettet tryter som de verkliga problemen uppstår.
Tåg och järnvägstrafik har mer eller mindre välförtjänt fått symbolisera ett fungerande samhälle. Hur ofta hör man inte tyskarna, japanerna och schweizarna berömmas för sin förmåga att få tågen att go i tid. Till och med hos blodtörstiga diktatorer som Benito Mussolini anses det vara ett försonande drag att han åtminstone fick tågen att gå enligt tidtabell. Huruvida detta stämmer har jag dock ingen aning om.
Under de gångna två vintrarnas så kallade snökaos när det statliga tågbolaget fått möjlighet att visa upp den fulla bredden av sin inkompetens, har jag och många andra svenskar uppfyllts av en dystopisk förnimmelse av ett samhälle på randen till sammanbrott. När inte ens tågen fungerar måste den yttersta tiden vara nära.
I ljuset av detta är det extra uppseendeväckande att man just i anslutning till tågtrafiken stöter på så många exempel på bristande folkvett. Inte minst i samband med på- och avstigning. I likhet med de flesta andra områden innebär folkvettet, som är nära besläktat med det så kallade bondförnuftet, iakttagande av en rad självklarheter för den allmänna trevnadens skull.
Det krävs till exempel inget geni av stora mått för att räkna ut att det går mycket smidigare om man först låter alla ombordvarande som ska av på den aktuella stationen kliva av innan man börjar bordningen från perrongen. Trots detta finns det alltid minst en ivrig resenär som försöker stiga på innan de sista hunnit av, varvid trängsel och irritation uppstår.
Det tarvas heller icke någon raketforskare eller annan dylik framstående vetenskapsman för att konstatera att avstigningen sker snabbare och smidigare om de som ska stiga av har fri väg utanför tåget. Trots denna rudimentära insikt är det oftast ett par stycken som tror att utrymmet i mitten av den tudelade folkmassan framför dörren är reserverat åt just dem och därför ställer sig i vägen för de avstigande så att trängsel och irritation uppstår också på perrongen.
Väl ombord på tåget skyndar sig alla till sin respektive plats, oavsett om det rör sig om bokade sittplatser eller först-till-kvarnprincipen som råder när alla reser med obokade biljetter. En stor del av passagerarna tycks emellertid drabbas av hjärnblödning när de väl funnit sin aktuella sittplats. Istället för att stiga åt sidan och bereda plats för övriga resenärer i mittgången väljer de att stå kvar och blockera densamma edan de i maklig takt tar av sig ytterkläderna och på omständligast möjliga vis gör sig redo att slå sig ned. Detta alltmedan trängseln och irritationen i den ackumulerande kön som uppstår tilltar betänkligt.
Även om våra tågbolag lider av en betänklig brist på såväl folkvett som affärstänkande och organisationsförmåga så har vi som resenärer och medmänniskor stora möjligheter at göra såväl tågresorna som tillvaron lite lättare och smidigare för varandra. Nyckeln heter, som alltid, folkvett.