Idag är det 216 år sedan Carl Michael Bellman avled i lungsot, utfattig i sitt hem, 54 år gammal. Nationalskalden hade visserligen Gustaf den tredje som beskyddare, men sin stora popularitet vann han i de breda folklagren, och hans visor spreds som skillingtryck över hela landet. I en tid då konstnärskap finansierades genom mecenatskap gav denna publik emellertid ingen ekonomisk grund att stå på och de burgna klasserna var föga intresserade av att hålla den burleske trubaduren under armarna.
Under stora delar av sitt liv förföljdes Bellman av fordringsägare och under en period blev han rentav tvungen att fly till Norge för att undslippa dem. Han hade emellertid en beskyddare i Gustaf den tredje, som förlänade honom en fast lön genom en fingerad anställning vid det kungliga penninglotteriet, men efter mordet på denne följde en tid av obestånd och misär som slutade med skaldens död.
Det är inte ovanligt i historien att stora konstnärer inte kompenseras ekonomiskt för sina insatser. Det sägs att Bellmans samtida konstnärskollega Mozart dog likt den svenske skalden utfattig och begravdes i en fattigmansgrav. Nu tvistar visserligen historieforskningen om hur det verkligen förhöll sig med Mozarts inkomster. Varken Mozarts eller Bellmans konstnärliga insatser kan dock överskattas.
Bellmans diktning innebär en vändpunkt för den svenska sjungna poesin som saknar motstycke såväl tidigare som senare. De visor som skrevs omedelbart efter Bellman har mer gemensamt med dagens svenska än med de visor som skrevs omedelbart före honom. Bellman flyttade in vardagsspråkets detaljrikedom och tonfall i den sångbara poesin och distanserade sig därmed från det barocka stilideal som varit rådande dessförinnan.
Barockens ornamentering lånade han in som effekter, oftast med komiska intentioner. Motivvalen i dikterna – det ruffiga livet på Stockholms krogar och samtidens originella personligheter – var också ett nytt grepp som för alltid skulle förändra den svenska synen på visdiktarens uppdrag. Ett tredje område där Bellman för alltid förändrade den sångbara poesin var melodierna, där han fritt lånade in samtidens franska dansmusik och satte texter till dessa, på samma sätt som Evert Taube ett och ett halvt sekel senare lånade in latinska rytmer och wienervalser till den svenska vistraditionen.
Den sångbara poesin behöver ständigt nya influenser och tillskott för att utvecklas och även om Bellman hade starka föregångare, framförallt då min namne Lars Johansson Lucidor, att bygga vidare på så var det han som gav den svenska litterära visan den vitamininjektion som sedermera lett till att vi har en av världens starkaste vistraditioner.
I dagarna rapporterades det om att de tre sällskapen Bellmansällskapet, Taubesällskapet och Cornelissällskapet kommer att flytta samman i Bellmanhuset på Gröna Lund. Det är ett utmärkt initiativ som förhoppningsvis syftar på att dessa sällskap kommer att ta del av varandras styrkor och skapa en helhet som är större än summan av delarna. Jag hoppas dock att detta visans hus kommer att rymma plats för nya influenser och samtida vispoesi, eftersom traditioner som behandlas som museiföremål har en tendens att förstelna och dö ut.
Bellman var själv en förnyare snarare än en bevarare och skulle förmodligen rotera i sin grift om han fick se på vilket tillkämpat vördnadsbjudande sätt en del de som idag vårdar hans minne närmar sig hans diktning. Låt oss i afton höja våra glas i åminnelse för den störste svenske visdiktaren och förnyaren av den svenska vismusiken.
Nå så gutår! dig Bacchus afsked bjuder,
Från Fröjas tron du sista vinken får.
Ömt til dess lof det lilla blodet sjuder,
Som nu med våld ur dina ådror går.
Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda
– – – Skull’ du åstunda
Ännu en fälsup? Vill du dö? – Nej, Gutår!
– Ur Fredmans epistel N:O 30
Til Fader Movitz, under dess sjukdom, Lungsoten. Elegie.
Idag är det 216 år sedan Carl Michael Bellman avled i lungsot, utfattig i sitt hem, 54 år gammal. Nationalskalden hade visserligen Gustaf den tredje som beskyddare, men sin stora popularitet vann han i de breda folklagren, och hans visor spreds som skillingtryck över hela landet. I en tid då konstnärskap finansierades genom mecenatskap gav denna publik emellertid ingen ekonomisk grund att stå på och de burgna klasserna var föga intresserade av att hålla den burleske trubaduren under armarna.
Under stora delar av sitt liv förföljdes Bellman av fordringsägare och under en period blev han rentav tvungen att fly till Norge för att undslippa dem. Han hade emellertid en beskyddare i Gustaf den tredje, som förlänade honom en fast lön genom en fingerad anställning vid det kungliga penninglotteriet, men efter mordet på denne följde en tid av obestånd och misär som slutade med skaldens död.
Det är inte ovanligt i historien att stora konstnärer inte kompenseras ekonomiskt för sina insatser. Det sägs att Bellmans samtida konstnärskollega Mozart dog likt den svenske skalden utfattig och begravdes i en fattigmansgrav. Nu tvistar visserligen historieforskningen om hur det verkligen förhöll sig med Mozarts inkomster. Varken Mozarts eller Bellmans konstnärliga insatser kan dock överskattas.
Bellmans diktning innebär en vändpunkt för den svenska sjungna poesin som saknar motstycke såväl tidigare som senare. De visor som skrevs omedelbart efter Bellman har mer gemensamt med dagens svenska än med de visor som skrevs omedelbart före honom. Bellman flyttade in vardagsspråkets detaljrikedom och tonfall i den sångbara poesin och distanserade sig därmed från det barocka stilideal som varit rådande dessförinnan.
Barockens ornamentering lånade han in som effekter, oftast med komiska intentioner. Motivvalen i dikterna – det ruffiga livet på Stockholms krogar och samtidens originella personligheter – var också ett nytt grepp som för alltid skulle förändra den svenska synen på visdiktarens uppdrag. Ett tredje område där Bellman för alltid förändrade den sångbara poesin var melodierna, där han fritt lånade in samtidens franska dansmusik och satte texter till dessa, på samma sätt som Evert Taube ett och ett halvt sekel senare lånade in latinska rytmer och wienervalser till den svenska vistraditionen.
Den sångbara poesin behöver ständigt nya influenser och tillskott för att utvecklas och även om Bellman hade starka föregångare, framförallt då min namne Lars Johansson Lucidor, att bygga vidare på så var det han som gav den svenska litterära visan den vitamininjektion som sedermera lett till att vi har en av världens starkaste vistraditioner.
I dagarna rapporterades det om att de tre sällskapen Bellmansällskapet, Taubesällskapet och Cornelissällskapet kommer att flytta samman i Bellmanhuset på Gröna Lund. Det är ett utmärkt initiativ som förhoppningsvis syftar på att dessa sällskap kommer att ta del av varandras styrkor och skapa en helhet som är större än summan av delarna. Jag hoppas dock att detta visans hus kommer att rymma plats för nya influenser och samtida vispoesi, eftersom traditioner som behandlas som museiföremål har en tendens att förstelna och dö ut.
Bellman var själv en förnyare snarare än en bevarare och skulle förmodligen rotera i sin grift om han fick se på vilket tillkämpat vördnadsbjudande sätt en del de som idag vårdar hans minne närmar sig hans diktning. Låt oss i afton höja våra glas i åminnelse för den störste svenske visdiktaren och förnyaren av den svenska vismusiken.
Nå så gutår! dig Bacchus afsked bjuder,
Från Fröjas tron du sista vinken får.
Ömt til dess lof det lilla blodet sjuder,
Som nu med våld ur dina ådror går.
Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda
– – – Skull’ du åstunda
Ännu en fälsup? Vill du dö? – Nej, Gutår!