Två kvinnor i övre medelåldern, som den fördomsfulle skulle ha kategoriserat som typiska kulturtanter, står på Liljevalchs vårsalong invid en liten skulptur föreställande en vit varmkorv med en gul senapssträng och samtalar med varandra på det där nasala sättet som den fördomsfulle skulle mena är karakteristiskt för kulturtanter:
– Den här var bra – vet du vad den heter?
– Nej?
– ”Bara senap”!
– Hohoho
Ibland undrar jag om inte den samtida konstpubliken har mer gemensamt med den lättroade massa som bevistar ståuppevenemang än vad de själva skulle vilja erkänna. Precis som ståuppubliken, redan på förhand inställd på att de ska få se något riktigt roligt, skrattar åt i princip vadsomhelst som sägs på scenen, vill konsthallsbesökaren få valuta för entréavgiften och sänker därför tröskeln för sitt gillande till skosulans nivå.
I den institutionella konstteorins tidevarv är det ju dessutom så att det som ställs ut på ett museum eller en konsthall redan av de erforderliga auktoriteterna klassificerats som god konst, och besökaren är därmed behagligt befriad från egna reflektioner och ställningstaganden. En vit varmkorv med en gul senapssträng är god konst om den ställs ut på Liljevalchs. Och tänk så tokigt att kalla den för ”bara senap”!
En del av verken som ställs ut på årets vårsalong var i likhet med ”bara senap” både banala, fantasilösa och illa utförda. Där fanns den beskärda delen videokonst och installationer, till exempel en installation av kött som förmåddes vibrera med hjälp av magneter. Lågvattenmärkena var dock ändå de ”politiska” verken, bland annat ett broderi där Fredrik Reinfeldt jämfördes med Hitler…
Men det fanns också ljuspunkter. En glädjande trend är att det föreställande måleriet tycks vara på väg tillbaka, och att hantverksskicklighet inom måleri och skulptur fått ett uppsving. Starkast intryck gjorde Emelie Berglunds kusligt surrealistiska målning ” Better Together and Losing Forever”, Simon Grinds ”Knoxville Parking Lot” utförd med brännpenna på en spånskiva, Martin Kozlowskis starka målning ” Shounos” av grabbarna i det egna kvarteret, samt Karola Messners mäktiga skulpturer, detaljrikt snidade ur hela stycken av lind.
Emelie Berglunds ” Better Together and Losing Forever”
Martin Kozlowskis ”Shounos”
Ser fram mot att besöka Vårsalongen. Konceptskräpet får man väl försöka ignorera. Vårsalongen är numera ett av få tillfällen att se bra bildkonst i Stockholm. Förra året var den i varje fall riktigt bra.
Det fanns en del sevärt även i år helt klart. Nu har jag varit i Oslo på Nasjonalgalleriet och Galleri PAN och rullat ögonen i godis.