Ett höghus tar form utanför mitt fönster. Det går undan. För varje dag som går ser man hur bygget framskrider med stormsteg. När jag kommer hem på kvällen kan ett helt våningsplan ha adderats under dagen. Lyftkranarna svingar sina vidsträckta armar långt därovanför medan bygget skjuter i höjden och stadsbilden förändras för gott.
Enligt de skisser över det nya stationsområdet som kommunen presenterat för oss medborgare är det nya huset, som framöver kommer att skymma min morgonsol, ett av två, med fasader i glas och stål enligt det manér som uppfattats ”ligga i tiden” i snart ett sekel.
På sätt och vis kan man säga att den nya kolossen anpassats till omgivningarna eftersom den ligger alldeles intill det nya själlösa stationshuset och bara ett stenkast från det redan söndervittrande nya konserthuset, av folkhumorn döpt till ”Forsmark 4” på grund av sin likhet med en kärnkraftsreaktor.
Det är glädjande att det byggs, på så vis visar Uppsala självförtroende. Det nya stationsområdet behövs – alla som pendlat det senaste årtiondet vet hur underdimensionerad Uppsala station varit tidigare, och det är mycket glädjande att så mycket satsas på kulturen att man låter uppföra en monumentalbyggnad till kulturens lov. Det är när det kommer till utformandet av byggnaderna som självförtroendet tryter. Då kastar man sig i armarna på ett internationellt arkitektkollektiv vars visioner håller på att likrikta våra stadskärnor så att den ena snart inte går att skilja från den andra.
Häromdagen rapporterade Upsala Nya Tidning om universitetets planer på en ny administrationsbyggnad bakom slottet, i anslutning till det enorma komplex kallat Blåsenhus som redan förstört den Botaniska trädgården. Enligt skisserna i tidningen ska den nya administrationsbyggnaden erinra inte så lite om konserthuset. Bristen på fingertoppskänsla är så monumental att det är svårt att finna ord för det.
Jag menar inte att man inte ska kunna bygga nytt och annorlunda, kombinera olika stilar i ett och samma område eller rentav bygga hus som är avsedda att sticka ut. Tvärtom. Vad jag menar är att de som beställer monumentalbyggnader, inte sällan våra egna folkvalda representanter, måste våga stå upp mot det arkitektkollektiv som sedan decennier kört in i en historisk återvändsgränd. Först då kan vi slippa ifrån den själsdödande estetiska ideologi som lägger sig som en våt filt över våra stadsmiljöer.
Jag kan tycka att diskussionen om stadskärnornas utformning, inte minst i Uppsala och Stockholm, kommit att fokusera för mycket på hur många våningar som ska få byggas och för lite på hur byggnaderna ska se ut.
Med krystade argument om att smaken är subjektiv eller att byggnaderna måste ”spegla sin tid” går man arkitekturideologernas ärenden och fortsätter att reproducera den själlösa modernismen. Detta samtidigt som medborgarna dagligen och stundligen genom sina praktiska val visar att det är helt andra miljöer än modernismens rätlinjiga kolosser som värderas högst.
Trots att de flesta är överens om att brutalmodernistiska Norrmalm blev allt annat än en triumf för den trevliga stadsmiljön gör man nu om misstaget genom att bygga en närmast identisk stadsdel på andra sidan järnvägen i form av ”Västra city”. Förslagen på utformningen av nya Slussen vittnar om samma typ av förstelning.
Det är hög tid att vidga diskussionen om stadsplanering från att handla om städernas silhuetter till att handla om det förhärskande estetiska ideologin. Detta innan fler än jag får sin morgonsol skymd av ännu ett slätstruket huskomplex i glas och stål.
Tidigare inlägg i liknande ämnen:
Gör inte Slussen till ett nytt Sergels torg!
Vi måste våga göra upp med modernismen
Jag kan hålla med om att det ibland kan te sig lite andefattigt men jag är lite osäker på hur man annars skulle bygga. Öppet och ljust är rent allmänt rätt trevligt kan jag tycka.
Skulle det inte vara så erbarmligt kallt i Sverige skulle det ju vara stiligt med öppen romersk arkitektur.
Klimatet hindrade inte att man byggde Norrlands nationshus som en venetiansk villa. Däremot borde klimatargumentet definitivt motverka fasader av glas eftersom de isolerar dåligt, och vår rikliga nederbörd borde ha borgat för att vi sluppit ifrån platta tak!
Den första varningen kommer ju i form av arkitektkontorets namn: 3XN. Är det en World of Warcraft-klan vi har att göra med?
Det finns en bedrövande inkompetens bland politiker och en minst lika bedrövande verklighetsfrånvänd arkitektkår som försöker klamra sig fast vid någon slags avantgardistisk position som de sedan länge förlorat och som när de hade den förstörde städer, precis som du är inne på.
Tillsammans bildar de en bedrövlig kombination. Man har säkert rätt i att universitetets administrativa kontor är för små och att det behövs ett nybygge, men sedan stiger behovet av en ”märkesbyggnad” de bestämmande åt huvudet och arkitekterna får rita efter sina bisarra teoretiska ramar. UKK är ju till exempel en märkesbyggnad, därom tvistar väl ingen. Huruvida den är vacker från utsidan, ja där börjar väl striden. Jag har själv inget direkt emot den, även om den inte är jättevacker. Men interiören? Fullkomligt själlös! Steril och oinbjudande, det ser stängt ut oavsett hur mycket folk som är där. Och hur den interagerar i en levande stadsmiljö? Oh, brother…
Problemet med avantgardism i alla dess former är att man gör anspråk på att gå ”före” i utvecklingen, vilket förutsätter att utvecklingen är linjär och endast går åt ett enda håll. Denna föreställning i sin tur omöjliggör den cykliska utveckling som tidigare drivit den estetiska utvecklingen framåt och leder till ett modernitetsbegrepp på tomgång.
Bland svenska arkitekter verkar funktionalism helt ha slagit ut estetiken. Jag tror att ett problem är att man i Sverige inte törs låta någonting kosta pengar. Glasfasader är billiga och anses av någon anledning ”moderna”. Vad jag tycker är lite märkligt är att man kunnat uppföra så mycket vackrare byggnader för 100 år sedan. Hade vi så mycket bättre ekonomi då, eller hur kommer detta sig?
Tyvärr har du helt rätt Lizzie. Dock har vi totalt sett vansinnigt mycket bättre ekonomi idag än för hundra år sedan, det är bara det att det ekonomiska tänkandet präglas av kortsiktighet, inte minst när det kommer till byggnadsverk. Förr byggde man hus som skulle stå i sekler, nu bygger man hus för att sälja dem dyrt omedelbart, utan att ta ansvar för hur länge de kommer att hålla eller hur de ser ut. Detta tillsammans med beställarnas estetiska omdömeslöshet skapar de karga stadsmiljöer vi ser växa fram omkring oss idag.