Julbordsreflektioner

Min morfar arbetade som skogvaktare åt ett stort skogsbolag i Norrlands inland. I arbetet ingick en hel del arbetsluncher och -middagar på restaurang, en dåtida lyx som gjorde mormor, som var hemmafru, svårt avundsjuk. Morfar kunde aldrig förstå varför mormor tyckte att detta med ätandet på restaurang var så märkvärdigt – för honom var det ju bara ytterligare i raden av arbetsuppgifter som skulle klaras av. Själv ville han inget hellre än att få komma hem och äta mormors hemlagade älgköttgrytor.

För mormor var emellertid middagar på restaurang en åtråvärd lyx som hörde till en värld hon själv kände sig utestängd ifrån. Tråkigt nog förstod aldrig morfar detta så att han kunde avhjälpa problemet genom att själv ta med mormor ut på restaurang. Det som är självklart för den ena kan vara helt främmande för den andra. Till och med inom samma familj.

En kollega berättade häromdagen om en kvinnlig bekant som hade en hög chefsposition inom offentlig sektor. I kraft av sitt ämbete blev hon i juletider bjuden på en sådan mängd julbord att det stod henne upp i halsen. En dag då hon åt lunch tillsammans med sin mor, som arbetat hela sitt liv som sjuksköterska, beklagade hon sig över detta med dessa ständiga julbord hon tvingades gå på.

Modern blev då mycket upprörd och läxade upp sin otacksamma dotter med upplysningen om att de allra flesta svenskar inte blir bjudna på ett enda julbord, möjligen en spartansk jultallrik på arbetsplatsen, och att hon betackade sig för den typen av klagosånger. Hade modern tillhört en yngre generation hade hon förmodligen kallat dotterns bekymmer för ”dagens I-landsproblem”. Så lätt kan det vara att ta saker för givna som i själva verket är en ynnest få förunnade.

Själv har jag klarat av tre julbord hittills i år och jag måste tillstå att en viss mättnad börjat infinna sig. Jag skulle dessutom ha varit på ett fjärde men då stannade jag hemma för att jag kände mig krasslig. Över det första julbordet, som inträffade i torsdags, kom jag i samspråk med en herre som hade ett förflutet inom byggbranschen vilken berättade att han ett år gått på femton (!) olika julbord. Genast kändes mina tre tämligen modesta. Allt är naturligtvis en fråga om preferens- och referensramar.

Flera kollegor och bekanta som har ätit betydligt fler julbord än jag i år tycks ta det hela med ro. Själv oroar jag mig för att ha ledsnat på allt vad julmat heter när det väl är dags för det riktiga julbordet på julafton. Idag åt jag indiskt för att försöka åstadkomma någon form av balans. Kanske kan jag på det viset behålla entusiasmen till när julen verkligen inträffar. För det är ju trevligt med julmat, egentligen, även om jag nu efter tre julbord i rad inte direkt drömmer om ytterligare köttbullar och prinskorvar.