Fredrik Strage hatar visan. Riktigt varför han gör det framgår inte, men redan 2004 gick han i Dagens Nyheter till storms mot vad han kallade ”Visträsket”. Ett flertal vissångare och entusiaster skrev svarsinlagor som tidningen vägrade att ta in. I en radiodebatt som hölls med anledning av artikeln mellan Strage och Ingrid Hogman från Visskolan i Västervik blev Strage svarslös. Han ogillar vismusik helt enkelt. Någon djupsinnig analys eller konkret bevisföring tycks inte behövas.
Nu är Fredrik Strage igång igen. Den här gången är det filmen om Cornelis Vreeswijk som riggat igång popskribentens vishat. Återigen är det anklagelserna om att ”vismaffian” ”lobotomerar” populärkulturella artister och gör dem till ”mähän”, som det hette i den förra artikeln. 2004 blev jag irriterad på Strage och Dagens Nyheter eftersom jag tyckte att det var ett lågt och ogrundat angrepp på en hel genre och att det var dålig stil att inte ta in genmälen.
Den här gången tycker jag mest synd om Strage. Han verkar ju på allvar oroad över att den hemska vismusiken ska lyckas i det uppsåt att fördärva populärmusiker och populärkultur som Strage ser för sig. Det finns tydligen en organiserad vismaffia runtom i Sverige som strävar mot detta destruktiv mål och i dess hjärta finns, framgår det av Strages text, häpnadsväckande nog samfundet Visans vänner.
Det gör ont i Fredrik Strages hjärta när han ser hur artister inom andra genrer plötsligt intresserar sig för den förhatliga vismusiken. Hans-Erik Dyvik Husby från Turbonegro är en förrädare som nedlåter sig till att gestalta den vedervärdige vistrubaduren nr 1, Cornelis Vreeswijk, på filmduken. Quislingar i Fredrik Strages värld är också Wille Crafoord och Joakim Thåström som båda gjort utflykter i visgenren. Strage uppger sig ha sett en lovande tendens av minskat intresse för visan i visfestivalen i Västerviks sjunkande biljettintäkter. Nu har dock Cornelisfilmen fått honom att ana oråd och rycka ut i strid igen.
Jag har lite svårt att se att den motsättning mellan vismusik och populärkultur som Strage konstruerat i sitt huvud skulle ha sin motsvarighet i verkligheten. Vismusiken är ju sällan renodlad utan tangerar en rad genrer, ofta populärmusik. I den anglosaxiska världen kallas vissångarna folksingers (icke att förväxla med svenskans folksångare) eller singer/songwriters och är inte stigmatiserade i Strages ögon. Det förstår man av hur provocerad Strage blir när ”svenska vislobbyn har försökt locka till sig nya anhängare genom att använda moderna uttryck som ”singer/songwriter”. Strage gör alltså en distinktion mellan dessa begrepp, men han redovisar den inte.
Kärnan i vismusiken, oavsett vilket språk den framförs på, är ett starkt fokus på de berättande texterna, samt att text och melodi ska kunna stå på egna ben: det är alltså inte inramningen som avgör om en sång är en visa eller inte, såsom fallet är med många sentida genrer. En visa kan framföras i rocktappning eller i poptappning, av en ensam trubadur med gitarr eller piano eller till elektroniska ljudmattor.
Om man använder min definition ovan så är större delen av min musik visor, också de sånger jag skrev när jag spelade och sjöng i olika punkband. Använder man Strages ytliga definitioner av genrer som verkar basera sig på sound är större delen av min produktion inte visa. Jag bland pop, rock, country, punk, reggae och annat. Låter det schysst så låter det schysst resonerar jag. Förmodligen är jag ändå ett lobotomerat mähä i Strages ögon.
Det som verkar reta Strage är den historiska kopplingen till en vistradition som finns i Sverige. Vårt land har ända sedan 1600-talet en lång rad av framstående vispoeter som har tonsatt sina berättande texter. Lucidor, Bellman, Taube, Vreeswijk med flera. Att deras sentida efterföljare gång efter annan låter sig inspireras av dessa föregångare tycks outhärdligt för Strage.
”Jag vill inte bli för konspiratorisk” skriver Strage för att strax därpå tala om ”vismaffian” som ska ha hjärntvättat Dyvik Husby. Jag har spelat på visfestivaler och jag känner ganska många vissångare, både namnkunniga och mindre kända och jag skulle säga att de utgör en oerhört heterogen grupp människor. De nätverk som finns är löst organiserade och har liten kontakt med varandra. Jag skulle tro att de flesta andra genrer har en starkare ”lobby” som kan rycka ut till deras försvar. Strage kan sova lugnt om nätterna: de genrer han vurmar för hotas inte av någon vislobby. Visserliigen kan det säkert även i framtiden hända att artister som han håller av börjar intressera sig för visgenren och faller av från den rätta läran så att Fredrik Strage nödgas föra in dem i sin svarta bok, men någon massflykt lär det nog inte bli. Inte ens nu när vislobbyn har Cornelisfilmen i ryggen.
Jag tror dock Strages artikel ska ses i en 90-talstradition av sarkastiska/ironiska attacker på kulturuttryck man inte gillar, som hämtat sin form av texter från svensk drogprevention! 😀 Jag har själv skrivit en liknande krönika en gång i tiden, fast där vad budskapet att man skulle akta sig för högre utbildning…
Inte därmed sagt att Strage inte hatar visor, men det ingår ju i hans stil att skruva till den här typen av angrepp tre varv extra och lägga till en rejäl skopa ironi. Han låter den nittiotalistiska ”åsiktsfascisten” i sig få fritt spelrum och denne tar ingen som helst ansvar för om det som skrivs är rimligt eller ens vettigt. Man får tänka på att Strage jobbade på tidningen Pop när det begav sig, där han sannolikt inte bara utsattes för påverkan från både ganska sköna elitister som Andres Lokko, utan även från haveristiskt lagda, tragiska popvrak som Terry Ericsson! Dessutom lär han, enligt egna berättelser, ha blivit ganska hårt mobbad för sin inkorrekta musiksmak på den tiden (såsom synth/industri…). Så vi får förlåta honom! 😀
Naturligtvis har du rätt i din analys Aron, men bara för att det finns en förklaring till hans aggressiva, antiintelektuella och plumpa hållning betyder det ju inte att man måste fördra den? Strage har likt Alex Schulmann gjort en karriär på att vara dryg och nedlåtande utan att behöva ta ansvar för det. Har svårt att se det sköna med det.
Nävars. Jag tycker förvisso att hans stil och grej har sin plats, liksom, och till skillnad från Schulman (som jag har bestämt mig för inte har någon själ i normal bemärkelse) tycker jag Strage är rätt rolig och intressant ibland, och jag respekterar hans nördighet och medvetenhet om sin egen nördighet. Så jag har svårt att tycka riktigt illa om honom. Men jag tycker det är lika viktigt att han och hans stil bekämpas och att alternativa hållningar gör sig gällande! 😀
Jag mig inte så engagerad att jag kan förmå mig att tycka riktigt illa om vare sig Schulman eller Strage. Däremot har jag svårt att se vare sig det roliga eller det konstruktiva i den typ av utfall som Strage gör mot visgenren. Han har ju inte ens bemödat sig att skaffa sig kunskap om de fenomen han angriper och är bevoisligen inte beredd att ta diskussionen heller. Vad är poängen?