De som känner mig är medvetna om att jag alltsedan högstadietiden när en förkärlek för dödsmetall och besläktade genrer. På den tiden var det band som Dismember,Entombed och Sepultura som dundrade ut ur högtalarna, band som alltjämt har en särskild plats i mitt gamla punkarhjärta. De som känner mig vet också att jag har ett särskilt intresse för bunden vers och svenska sångtexter. Därför väcktes min nyfikenhet när jag nyligen uppmärksammades på industrimetallbandet Raubtier från Haparanda och deras svenska texter.
Första gången jag lyssnade på debutskivan ”Det finns bara krig” var jag tveksam. De genretypiska pubertala ämnesvalen och det pompösa tilltalet blev extra påtagligt när det framfördes på svenska. Et gick inte längre att värja sig genom den distans som texter på engelska ofrånkomligen skapar hos en som inte har engelskan som modersmål. Toleransen mot pekorala texter är också större på engelska eftersom vi dagligen dränks i mer eller mindre usla texter på engelska av ickeanglosaxiska band med internationella ambitioner.
Jag valde dock att ge bandet ytterligare en chans och vid andra genomlyssningen hade de Johanssonska öronen hunnit vänja sig vid de på bred Haparandadialekt framvrålade svenska texterna. Nu blev istället den närhet som modersmålet medför en tillgång. Bildspråket och formuleringarna är hämtade från militär jargong, fornordisk mytologi och har ett kärvt, nordiskt drag som förstärks av sångarens dialekt. Stilnivån är ofta hög i formuleringarna och det är en dystopisk värld av krig, kamp och ond bråd död som tonar fram på bandets första skiva.
När jag talat med bekanta som lyssnar på den här typen av musik samt surfat runt på nätet och läst recensioner har jag kommit att förstå att Raubtier utgör något av en vattendelare: antingen gillar man dem eller så avskyr man dem. Få är neutrala. Kritikierna vänder sig ofta emot att bandet skulle vara för trallvänligt och lättlyssnat, barnsligt och pubertalt. Och visst, Raubtier balasnerar ständigt på pekoralens kant, men å andra sidan vilka band i genren gör inte det? Det är snarast imponerande hur ofta Raubtier lyckas övertyga med sina skoningslösa tablåer. Jag kanske är barnslig och pubertal, men jag köper det.
Svensk rimflätning, hård, taktfast metall uppblandad med technoslingor och trallvänlig melodier skapar en lättillgänglig men brutal hybrid som åtminstone jag tycker är charmerande. Tyvärr tilltalas jag inte lika mycket av uppföljaren, ”Skriet från vildmarken”, även om också den innehåller några starka spår.
Även om jag tycker att det är förmågan att övertygande bibehålla allvaret finns inslag av humor också hos rovdjuren från Tornedalen. Videon till låten Achtung Panzer är kanske det mest charmerande exemplet på att de faktiskt har en glimt i ögat: