En sak är säker när man är AIK:are – det är aldrig någonsin grå trist vardag. Vid den här tiden för ett år sedan deltog AIK i den allsvenska guldstriden. Insikten hade börjat sjunka in också hos oss supportrar att det faktiskt fanns en möjlighet att det skulle räcka hela vägen fram, något som sportjournalisterna hade spekulerat i halva säsongen. Som supporter, med den på håret missade mästartiteln från 2006 i färskt minne, vågade man inte tro för mycket. Men med tre omgångar kvar insåg vi att det var på riktigt.
Ett år senare kämpar ett stukat svartgult lag för att överhuvudtaget få spela kvar i Allsvenskan. Det är ett lag som förlorat sin tränare och elva spelare, däribland ett flertal nyckelspelare. De värvningar som gjorts under säsongen, med undantag för Mohamed Bangura, har inte heller fallit särskilt väl ut. Ett tag var det nästan så att man glömt bort hur det kändes att vinna. Igår vann AIK över ett blekt HBK med 2-1, efter ett häpnadsväckande skott av Viktor Lundberg och självsäker straff av Kenny Pavey, och ett förlängt kontrakt kändes aningen närmare. Segerns sötma kunde inte vara mer efterlängtad. Det gäller dock att suga på karamellen. På söndag möter vi vår ständiga Nemesis Elfsborg.
När spelprogrammet lades inför årets säsong protesterade AIKmot att sista omgången skulle spelas borta mot Åtvidaberg – ”Hur kul är det att fira ett SM-guld i Åtvidaberg?” resonerade man. Samma självöverskattning kom till uttryck i den idag bittert ironiska kampanjen ”Kom och ta oss” som lanserades inför säsongen. Blott alltför många motståndarlag har i år tagit den uppmaningen på allvar. AIK är allsvenskans sämsta regerande mästare genom tiderna. En sak är i alla fall säker: det är aldrig grå vardag för en AIK-supporter.