Att åka utomlands är ett bra sätt att skaffa sig perspektiv på våra inhemska traditioner, normer, bruk och seder. En sådan sak som slår en när man får en liten distans till det kära fosterlandet är den oskrivna svenska regeln att varje möte med en främling på gatan utgör en liten styrkedemonstration. Hur gammalt detta bruk är vet jag inte, ej heller ur vilken dunkel nödvändighet det en gång sprang. Kanske förlorar sig ursprunget i hednatidens bistra verklighet då endast de styvaste kämparna hade rätt att hävda sig på allmänningen.
Oavsett ursprung så är det ett säreget bruk som praktiseras dagligen på våra gator och torg. Du har upplevt det själv. Dra dig bara till minnes senast du mötte en främling på en trottoar, som är precis så bred att bägge kan passera, men precis så smal att det tarvas en anpassning från någon av er – eller bägge – för att mötet ska ske friktionsfritt. I takt med att ni närmar er varandra blir det alltmer uppenbart at främlingen inte tänker vika från sin inslagna kurs, trots att det skulle krävas en ytterst liten vinkelförändring för er vardera för att kollisionen ska kunna undvikas. Men denna lilla vinkel innebär en prestigeförlust.
Svensken är sällan stolt av sig. Redan 1889 skrev beskrev Verner von Heidenstam självförnekelsen som ett svenskt nationaldrag i den lilla stridsskriften ”Om svenskarnas lynne”. Det självutplånande draget har knappast blivit mindre påtagligt sedan dess. Möjligen kan man säga att en inverterad stolthet infunnit sig, ett slags högfärd över hur självutplånande man är. Den senaste tidens upprepade markeringar mot Sverigedemokraterna sedan dessa tagit plats i riksdagen kan ses som illustrationer: i sin strävan att ta avstånd från främlingsfientlighet och rasism har man börjat springa benen av sig för att bevisa att det inte skulle finnas någon svensk kultur, eller för den delen något som är svenskt överhuvudtaget. Möjligen ligger det en stolthet i detta: se på oss, vi är så toleranta och gästfria och självutplånande att vi förnekar till och med vår egenart, blott självförnekandet är vår egenart.
Den stolthet som det slumpmässiga mötet på gatan väcker upp är emellertid av en mer ursprunglig natur. Här är det den starkes rätt som råder. Den som på annat håll i världen skulle uppfattas som gentlemannen emedan han underlättar samvaron på gator och torg genom att bereda väg åt sina medmänniskor, blir här betraktad som en förlorare, en ynkrygg som inte vågade hävda sin rätt till hela trottoaren.
Främlingen närmar sig och du se hur hans axel söker sig mot din. Ett tag tänker du vika undan, tänker att det är löjligt att vuxna män (eller kvinnor) ägnar sig åt den här typen av barnsligheter, att det enda rimliga är att göra plats, bereda väg, att det inte ligger någon prestige i ett möte som detta. Men så vaknar den inom dig: den heliga indignationen över hur någon kan ha mage att inkräkta på din integritet genom att kräva rätten till hela trottoaren. Du bestämmer dig. Du tänker inte vika undan.
Främlingen kommer närmare och närmare. Nu är han så nära att du kan se blodådrorna i ögonvitorna, och mjällflagorna på kavajslaget. Sekunderna segar sig fram som i sirap. Snart kommer den. Kollisionen.
Men den kommer aldrig. I sista stunden har främlingen med en akrobatisk, kringgående rörelse undvikit att era axlar vidrör varandra. Först blir du förbluffad, men efterhand som insikten om vad som skett börjat sjunka in sprider sig en behaglig värme i kroppen. Du vann. Du är segraren. Du är vikingen som ensam står kvar efter holmgången med dina fallna antagonister i drivor kring vadorna.
Men också denna eufori är övergående. Flugsvampsruset går ur blodet och ersätts av eftertankens kranka blekhet. En välförtjänt rodnad uppstiger på dina kinder. Det var du som var idioten, det var du som betedde dig som en tölp som inte vek undan. I en civiliserad tidsålder är det du som är förloraren.