Folkvett del 8. Hänsyn och respekt.

Den som följt den här bloggen en längre tid vet att jag är en varm förespråkare för kollektivtrafik i allmänhet och tåg i synnerhet, även om jag har en hel del kritiska synpunkter på hur Statens Järnvägar hanterar sitt uppdrag. Tåg är ett utmärkt fortskaffningsmedel såväl ur bekvämlighetssynpunkt som i miljöhänseende, skulle man bara få dem att gå i tid, hålla ihop och dessutom ha överkomliga biljettpriser skulle tågresandet vara överlägset för de flesta inrikes långresor.

Nackdelen med kollektivtrafiken är, förutom att man måste anpassa sig till tidtabeller och dessutom förbluffande ofta betala mer än om man ensam skulle ha tagit bilden samma sträcka, höga bensinskatter till trots, att man tvingas till tät och långvarig samvaro med vilt främmande människor. Detta ställer höga krav på hänsyn och respekt gentemot medmänniskorna. Som frekvent tågresenär upplever jag dessvärre att hänsyn och respekt alltmer ter sig som bristvaror i umgänget människor emellan.

I söndags satt jag i en vagn där den akustiska nivån var att likna med den i ett klasrum på högstadiet. Där var barn som skrek, eller spelade datorspel (utan hörlurar), trots att föräldrarna satt bredvid. Där var vuxna människor som högljutt pratade i mobiltelefon uppenbarligen utan en tanke på att trettio andra tvingades höra deras konversationer och där var musikälskare vars hörlurar släppte ut lika mycket ljud i övriga vagnen som in i deras hörselgångar.

Just dessa hörlurar som läcker är ett vanligt gissel i offentliga sammanhang, som reser ett flertal frågor: hur tänker de som köper hörlurar som inte funkar som hörlurar utan som högtalare till omgivningens stora förtret? Hur tänker de produktutvecklare som tar fram hörlurar som läcker ut huvuddelen av ljudet? Hur lång tid kommer det att ta innan en ignorant användare av sådana lurar kommer att lynchas av en uppretad mobb i en tågvagn eller på en långfärdsbuss?

När jag växte upp var den totala bristen på hänsyn och respekt ett drag som företrädesvis utmärkte barn och ungdomar. Att inte kunna uppföra sig i offentliga sammanhang ansågs barnsligt och omoget. Vad jag tycker mig ha kunnat iaktta under det senaste decenniet är emellertid en tendens att ta med sig detta tonårsbeteende in i vuxenlivet. När ”världens bästa generation” (som det hetat i debatten om 80-talisterna) nu tagit sig ut på arbetsmarknaden och föräldraskapet har fokuset på det individuella självförverkligandet fått stort utrymme, vilket i sig inte behöver innebära någonting negativt. Dessvärre tycks det som att grundläggande hyfs i form av respekt och hänsyn till andra människor lämnats därhän. Unga vuxna beter sig allt oftare som ouppfostrade tonåringar, och reagerar dessutom som sådana när någon påtalar deras störande beteende.

Vem bär då skulden för detta infantila, respektlösa beteende? Kanske är det ”flumskolan” där tillrättavisningar mönstrats ut tillsammans med arbetsron i klassrummen. Kanske är det femtio- och sextiotalisterna som uppfyllda av 60- och 70-talets missriktade auktoritetskritik och 80-talets yrvakna individualism glömt bort ett av barnuppfostrans primära syften: att lära det uppväxande släktet att bete sig som folk!

Intressant att notera är dock den förvåning som ett vanligt hövligt beteende renderar hos vissa av dagens unga vuxna. Grundläggande artighet betraktas av en del rentav med skepsis och misstro (”vad är det för fel på den här personen, varför är han så trevlig, är han verkligen riktigt frisk?”) men av fler med uppskattande häpenhet. Man är helt enkelt inte van vid artighet och hövlighet. Men i själva verket vilar hänsynen och respekten på förmågan att sätta sig in i omgivningens situation. Grundläggande empati helt enkelt, såsom den formulerats inom de flesta religioner och filosofiska och etiska läror: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Ska det vara så svårt?