Folkvett del 9. Nätetikett: Svara för bövelen!

Vad skulle du säga om du gick fram till mig och ställde en artig och högst motiverad fråga och jag helt sonika lät bli att svara, utan istället bara tittade åt ett annat håll, eller rentav gick min väg? Eller om du ringde upp mig för att ställa en fråga och jag bara lade på luren i ditt öra?

Du skulle bli vansinnig, eller hur? Att bara ignorera någon utan anledning uppfattas i det verkliga livet som höjden av oartighet och brist på hyfs och fason. Samma sak borde gälla på nätet. Bakom varje mejl och meddelande finns en människa som har tagit sig tid och ställt en fråga eller framfört ett budskap. Jag menar naturligtvis inte att alla spam-mejl eller vansinniga kommentarer från webbtroll förtjänar att bemötas, men vanliga trevliga mejl och meddelanden med sakligt innehåll gör det definitivt.

Allra allvarligast blir detta oskick naturligtvis när det handlar om offentliga och semi-offentliga personer. Hur vanligt har det inte varit under mina år som verksam musiker att arrangörer på alla nivåer helt enkelt underlåter att svara på mejl man skickar till dem. Man undrar hur höga hästar de har satt sig på för at anse sig ha den moraliska rätten på sin sida för ett sådant beteende. Särskilt graverande är detta ignoranta uppförande när det handlar om arrangörer inom ramen för någon form av skattefinansierad verksamhet: den som bedriver någon form av myndighetsutövning skall svara på korrespondens. Punkt. Trots detta verkar oskicket nästan mer utbrett bland dem som lever på det offentligas bekostnad – kanske är det en konsekvens av den ansvarslöshet som ofta följer på att inte själv behöva ta de ekonomiska konsekvenserna av sina misslyckanden, jag vet inte. Hursomhelst borde tumregeln vara: anger man en offentlig epostadress måste man också vara beredd att svara på den korrespondens som kommer.

En vanlig invändning brukar vara, när man någon gång konfronterar en person som lagt sig till med det beteende, att ”man får ju så mycket mejl att det är omöjligt att svara på allt.” Snicksnack. Fantasy- och humorförfattaren Terry Pratchett, läst och älskad över hela världen och med en stor och hängiven fanskara, svarar på all fanmail han år. I en intervju förklarade han varför. När han själv var liten hade han skrivit ett brev till sin egen store hjälte och förebild J.R.R Tolkien, och fått svar! Kunde den moderna fantasygenrens portalfigur och språkekvilibristen Tolkien skriva ett personligt svar till en liten beundrande skolpojke så kan också han själv besvara sina fans, resonerar Pratchett. En mycket sympatisk inställning från en person som förmodligen får fler brev och epostmeddelanden än de flesta av oss.

Naturligtvis finns det de som faktiskt mottar epost i såan mängd att det helt enkelt inte låter sig göras att besvara dem alla. Särskilt rör detta politiker som utsätts för de nuförtiden allt vanligare spamningkampanjerna där beslutsfattares inkorgar bombarderas av ilskna gräsrötter – en sorts civil obstruktion som faktiskt riskerar att utvecklas till ett demokratiskt problem om det eskalerar, eftersom det förhindrar seriös korrespondens med och mellan politikerna.

De flesta som underlåter att besvara mejl gör det dock inte för att de är utsatta för massiva spamningskampanjer utan för att de helt enkelt inte begriper att samma krav på hyfs och fason råder på nätet som i övriga relationer till medmänniskor och medborgare. En tölpaktig idiot är inte mindre tölpaktig bara för att han ger uttryck för sin tölpaktighet över nätet snarare än i telefon eller öga mot öga.