Hultsfred var min första riktigt stora festival och dess pissdiken, nedskräpade gräsmattor, svettiga moshpits och bakugnsheta kondenstält i gryningen har satt outplånliga spår i mitt medvetande. På Hultsfred har jag haft några av mina bästa konsertupplevelser. Ett exempel var Dropkick Murphys spelning i Teaterladan 1999 – en perfekt avpassad lokal för den typen av konsert. (När bandet kom tillbaka två år senare och spelade på Hawaiiscenen var stämningen som bortblåst. Punk skall inte spelas på för stora scener.)
Därför är det med visst vemod som jag läser att årets festival ställs in och att det troligtvis aldrig mer blir någon Hultsfredsfestival. Det är lätt att i såna här stunder svepas med av nostalgiska stämningar och förbanna de oblida marknadskrafter som leder till att ens gamla favoritfestival dukar under, men tillslut måste man nyktra till och besinna sig, precis som man gjort efter mången smutsig och intoxikerad festivalhelg, och återvända till verkligheten.
Svek mot subkulturerna?
Förklaringarna till Hultsfredsfestivalens uppgång och fall är flera. En vanlig tolkning, inte minst i de alternativa musikkretsarna, vill göra gällande att festivalledningen tappade kontakten med sina rötter och fick hybris i takt med att festivalen svällde över alla breddar. Nog kan det också ligga ett korn av sanning i den versionen. När Hultsfredsfestivalen byggdes upp och blev namnkunnig var det den trogna festivalpubliken man drog – de alternativa subkulturerna, de inbitna musiknördarna, de populärkulturella freestylarna, de utlevande festprissarna och en massa andra excentriska existenser.
I takt med att festivalen växte och omsättningen ökade kom möjligheterna att boka allt större och mer kända artister. Publiken blev därmed delvis en annan. Från att ha varit en angelägenhet för undergroundscenen lockade Hultsfred personer ur mainstreamkulturen. Vissa av alternativmänniskorna reagerade på detta och sökte sig bort till mindre och mer nischade festivaler. Men eftersom Hultsfred fortsatte att boka artister ur smalare genrer parallellt med de bredare och eftersom många alternativmänniskor drogs till festivalen minst lika mycket för festandet på campingen fortsatte man att se punkare i tuppkam, tuperade gothfrisyrer och skinnskallar i hängslen också sedan festivalen breddat sig.
Hårdare konkurrens
Så att förklaringen till Hultsfredsfestivalens nedgång skulle stå att finna i ett svek mot den trognaste publiken är en sanning med modifikation. Troligare är istället att tiden sprungit ifrån de organiskt framvuxna festivalerna, drivna av mer eller mindre ideella föreningar vars hela verksamhet kretsar kring just festivalen. I takt med att konsertmarknaden i princip monopoliserats av ett fåtal stora bolag (Livenation) har kostnaderna för att boka stora artister skjutit i höjden samtidigt som bokningsbolagen själva insett att de kan ordna sina egna festivaler istället.
Eftersom bolagen redan har artisterna i sitt stall, och dessutom ekonomiska tillgångar från övrig konsertverksamhet som festivalföreningarna bara kan drömma om, är det lätt gjort för dem att sy ihop färdiga koncept med större konkurrenskraft en de gamla festivalerna. Det är därför vi sett en lavinartad ökning av denna typ av färdiga festivaler (Way Out West och West Coast Riot är två av exemplen), ofta ambulerande från stad till stad. Synergieffekterna från att bokningsbolaget självt ordnar festivalen gör att publiken strömmar från de gamla undergroundfestivalerna till de nya, krasst affärsmässiga festivalerna som så att säga byggts ”uppifrån”.
Konsertutbudet är alltjämt gott, åtminstone för dem som primärt är intresserade av stora artister i populärmusikens mittfåra, eller sina gamla alternativa husgudar som funnits tillräckligt länge för att vara säkra kassakor åt de arrangerande bolagen. Men visst är det något som gott förlorat på vägen? Även om Hultsfred slätades ut de sista åren, fick storhetsvansinne i sina strävanden att göra den lilla småländska orten till nationell rockmetropol och mot slutet också försörjdes med skattemedel tack vare misstänkt täta band mellan föreningens styrelse och kommunledningen, fanns ändå känslan kvar från de första årens vilda, anarkistiska längtan att skapa en alternativ festival i kamp mot tristessen. Någon sådan air kommer aldrig av uppstå kring Live Nations jättearrangemang, hur många gamla husgudar de än lyckas damma av och ställa på scenen.
Ljus framtid, trots allt
Men misströsta inte. Jag är optimist. Vad vi ser är bara ytterligare ett led i den dialektiska utveckling som alltid präglat nöjesbranschen. Ekonomiskt grundad centralisering har en tendens att alltid drivas till sin spets ända tills publiken en dag tröttnar och söker sig någon annanstans. Augustibuller var på god väg att bli ett nytt alternativhultsfred men nådde inte riktigt ända fram. Peace and Love har redan svällt över alla breddar och balanserar på den hårfina gränsen mellan alternativmusik och mainstream. Förmodligen ser vi redan idag, i några av de många små lågbudgetfestivaler som ordnas av eldsjälar runt om i riket fröna till nästa generation av kultförklarade Musikmekkan, över vars pissdiken det om tjugo år ännu kommer att vila ett romantiskt skimmer.
Läs mer: