Det finns ett gammal talesätt som gör gällande att ”demokratin måste återerövras varje dag”. Det är dessvärre inte bara tomma ord. Vi ser allt oftare tendenser i vår omgivning där man, ofta med de mest välvilliga intentioner, vill undergräva de fri- och rättigheter som tagit generationer att förvärva och som vi ofta pompöst slår oss för bröstet om när vi bedömer andra politiska system och kulturer.
Justitieminister Beatrice Ask föreslog nyligen att man ska skicka kulörta kuvert med delgivning av misstanken till misstänkta sexförbrytare för att på så sätt göra omgivningen uppmärksamma på det brott de misstänks för. Tanken är att uthängandet, ”som att skämmas på torget”, ska verka avskräckande på dem som eventuellt står i begrepp att köpa sex. Justitieministern uppvisar här en skrämmande oförståelse för en av rättsstatens grundläggande principer, nämligen den om att man är oskyldig fram till dess att man befunnits skyldig. Något avståndstagande från utspelet har dessvärre inte hörts från regeringshåll. Sanna Rayman skriver förtjänstfullt om det hela i Svenska dagbladet.
En annan debatt som ställt de demokratiska fri- och rättigheterna på sin spets handlar om konstnären Lars Vilks rätt att teckna vad han vill utan att hotas till livet. Axessredaktören Johan Lundberg slår huvudet på spiken i en debattartikel i DN Kultur där han påtalar det paradoxala i att det konstkritikeretablissemang som i yttrandefrihetens namn tog Anna Odells och ”NUG”s spekulativa examensarbeten i försvar mot envar som uttryckte ogillande, nu underlåter att ta Vilks i försvar trots att denne verkligen är hotad till livet. Istället förs invecklade resonemang om kvaliteten på Vilks teckning (som om rondellhunden varit mer okej om den varit snyggare), e
Det konstetablissemang som gjort provokationen till sitt adelsmärke vill uppenbarligen inte provocera på riktigt. Den yttrandefrihet som man sade sig försvara i fallet med Anna Odell och NUG omfattar uppenbarligen inte den som kommer på kant med verkligt totalitära krafter. Diskussionerna om kvaliteten på Vilks teckning respektive hans intentioner med den är i sig ointressanta för diskussionen om yttrandefriheten. Oavsett hur dåligt utförd den skulle vara och oaktat om syftet enbart skulle vara att provocera, är det inte skäl nog att inskränka hans rätt att teckna vad han vill. Det medför dock inte heller en automatisk rätt att hyllas som stor konst, som Odells och NUGs anhängare tycktes vilja få det till i den debatten.
Frågan om Vilks och yttrandefriheten borde vara glasklar. Ingen ska behöva frukta för sitt liv på grund av något han eller hon sagt, skrivit eller tecknat. De auktoritära och intoleranta rörelser som med våld och terror vill tvinga den övriga världen att anpassa sig efter deras trångsynta perspektiv måste bemötas. Att tvinga en konstnär till självcensur, eller att eller att låta bli att publicera en bild på grund av påtryckningar från antidemokratiska strömningar är att i praktiken ge upp sin självcensur. Skulle det kulturetablissemang som i yttrandefrihetens namn orerade om NUGs rätt att vandalisera tunnelbanevagnar mena allvar med sina floskler skulle också stå upp för Lars Vilks. Kanske inte hans verk, men hans rätt att uttrycka sig.
Det är inte terroristerna som inskränker vår yttrandefrihet, utan vi själva om vi ger efter för deras påtryckningar. Demokratin måste återerövras varje dag.