När verkligheten inte stämmer med kartan

Kvoteringsivrarna har fått luft under vingarna igen. Man har blivit varse att det inte är jämn könsfördelning i styrelserna i de kommunala bolagen. Tänka sig! Utifrån ett synsätt där människor inte är individer utan blott och bart tillhöriga statistiska kategorier och där proportionell fördelning mellan dessa kategorier är eftersträvansvärt i allt förfasar de sig och kräver drastiska åtgärder. Genom lagstiftning skall detta missförhållande åtgärdas menar man.

Genom tvång skall verkligheten tillrättaläggas så att den passar in i deras utopiskt perfekta vision av kvantifierbar jämlikhet. Hur fjärran känns inte det tidiga nittonhundratalets feminister som stred för lika möjligheter och allmän rösträtt? De stred för att alla människor, kvinnor som män, skulle ha samma möjligheter att ta sig fram och utveckla sig potential. De verkade för ett samhälle där meriter skulle vara avgörande, inte könstillhörighet.

Dagens jämställdhetsivrare har ett motsatt jämlikhetsideal. Jämställdhet handlar i deras värld inte längre om lika möjligheter för alla utan om statistik – jämställdhet är uppnådd när en jämn statistisk fördelning råder. Könet blir åter en black om foten för den som råkar tillhöra det överrepresenterade könet. Allra märkligast blir det när liberala feminister torgför denna, i grunden marxistiska, syn på jämlikhet.

Det är dock märkligt tyst från de eljest kvoteringsivrande feministgrupperna när det visar sig att kvinnor förfördelats i kvoteringshysterins spår. Ta till exempel de kvinnor som sorterats bort från veterinärutbildningen vid SLU eftersom man velat kvotera in män. De stämde universitetet och fick rätt. Och från kvoteringslobbyn hördes inget.

Kvoteringslösningen är en enkel utväg för den som på sant marxistiskt manér inte klarar av att se människor som individer med olika förutsättningar. Ett samhälle där alla har samma möjligheter kommer givetvis att få ett ojämlikt utfall, i statistiskt hänseende. Alla grupper kommer inte att vara proportionellt representerade överallt. Helt enkelt därför att grupper består av individer, med olika förutsättningar och olika bevekelsegrunder. Detta ojämlika utfall kan dock inte tolereras av den som vant sig vid tanken på att ett jämlikt samhälle handlar om statistiskt jämn fördelning.

Men, invänder kvoteringsivraren, trots att alla lagliga hinder avskaffats så är kvinnor fortfarande underrepresenterade i bolagsstyrelser, såväl inom näringslivet som inom den offentliga sektorn. Javisst, men den som förfasar sig över detta har missat utvecklingen de senaste decennierna. Det fanns en tid då män var totalt dominerande i samhället och då endaste ett fåtal kvinnor lyckades ta sig fram till höga positioner trots massivt motstånd från ett manligt etablissemang. Rester av detta samhälle finns kvar i form av en ojämn fördelning. Det handlar om förskjutning i tid. Mitt råd till kvoteringsivrarna är att se tiden an och invänta 40-talisternas pensionsavgångar.

Den som vill se framtidens könsfördelning bör inte titta i bolagsstyrelserna där medelåldern är hög utan hur det ser ut på de utbildningar som leder fram till toppjobben. Där har mycket hänt de senaste decennierna. Från att ha varit totalt dominerade av män är nu kvinnliga studenter i majoritet på de mest eftertraktade universitetsutbildningarna. Förmodligen kommer vi att se en omvänd statistisk ojämlikhet om bara något decennium. Undrar om de feministiska kvoteringsivrarna kommer att vara lika engagerade i att kvotera bort kvinnor då som de är att kvotera in dem nu. Men istället för att se tiden an väljer förespråkar man ögonblickliga lösningar med tvångsmedel. Man vill ha statistisk jämlikhet nu. När verkligheten inte stämmer med kartan är det enklast att ändra på verkligheten.

Sverigedemokraterna går framåt i varje opinionsmätning, och för var gång får någon representant för det politiska etablissemanget eller för den indignerade allmänheten stora skälvan och kommer med smarta förslag på hur man ska hantera Sverigedemokraterna om de kommer in i Sveriges Riksdag. Vi har tidigare sett händer sträckas ut över blockgränserna från båda håll med förhoppning om samarbete, allt för att visa att man minsann är minst benägen till samarbete med detta pestsmittade parti. Trevarna har dock bemötts kallsinnigt från respektive mottagare och får väl snarast ses som spel för gallerierna.

Nu presenteras dock en ny variant på Brännpunkt i Svenska Dagbladet av en Martin Peterson, docent i filosofi. Han menar att Sverigedemokraternas eventuella plats i riksdagen är ett så allvarligt problem att man bör avsätta ett antal riksdagsledamöter från varje parti för att rösta mot Sverigedemokraternas förslag i varje enskild fråga. Att Sverigedemokraternas inflytande ska minska är alltså i Petersons värld ett så angeläget självändamål att ett antal folkvalda representanter bör avstå från sitt eget inflytande i omröstningarna i rikets lagstiftande församling för att minska ett annat partis genomslag.

Petersons förakt för den parlamentariska demokratin är skrämmande. Tycka vad man vill om Sverigedemokraterna och deras politik eller brist på sådan, kommer de in i Sveriges Riksdag så är det för att en motsvarande andel av rikets väljare vill ha dem där som sina representanter. Petrson föraktar dessa väljare och vill genom sitt förslag neka dem rätten att få sina åsikter företrädda. Men inte nog med det, han visar också förakt för de väljare som röstat på de övriga riksdagspartierna, eftersom han vill att de ska avsätta sina ledamöter till obstruktion istället för att driva sina egna linjer i omröstningarna. När verkligheten inte stämmer med kartan vill han ändra verkligheten, även om det innebär att störta demokratins grundprinciper över ända. Även de väljare man inte gillar har rätt att representeras i vårt politiska system.