Med M/S Lova i Saltkråkan race 2009
Ska man kappsegla så ska man göra det i kulingvindar i oktober. Ska man skutkappsegla ska man göra det i en till segelfartyg ombyggd gammal lotskutter i stål.
I helgen har jag varit ute med ett skönt gäng på Skeppsholmsgårdens skolfartyg M/S Lova, som annars används till sjöutbildning och kolloseglingar för barn och ungdomar, och kappseglat i skutkappseglingen Saltkråkan race på jungfrufjärden.
En skutkappsegling är en storslagen upplevelse och det känns som att färdas tillbaka i tiden när fjärden fylls av höga master och svällande råsegel. I jämförelse med de ståtliga gamla träskutorna var M/S Lova definitivt minst och fulast, allra helst sedan någon fått för sig att måla om henne i grönt och ljusbrunt (!). Men jag vill nog ändå sträcka mig till att hon var det hårdaste av de fartyg som var ute och kryssade i lördags.
Hur gick det då i tävlingen? I racet kom vi sist av dem som fullföljde racet (tre båtar bröt på grund av det hårda vädret). Huruvida sistaplaceringen var rättvis eller inte är en diskussionsfråga. LYS-talen känns tveksamma när vi fick ta ner jagaren på grund av de hårda vindarna (beslutet fattades sedan lutningen medfört att vatten börjat rinna in i styrhytten) medan de andra skepp som låg på samma LYS kunde ha alla segel uppe utan att luta något alls.
Vi gjorde i alla fall en i mitt tycke helt okej segling och hade sannolikt roligast av de besättningar som var ute och kämpade i vindarna.
Morgonen efter avgjordes den så kallade ”ship-shapetävlingen”, då båtarnas skick, invändigt och utvändigt skulle bedömas. Medan pedantiska sjöscouter varit uppe i ottan och skrubbat sina fartyg skinande rena låg vi och drog oss i vårt sjörövarskepp utav stål, och när de första bedömningskommittéerna steg ombord runt niosnåret satt vi vid ett dukat frukostbord och hade allsång.
Med hjälp av sång, ukulele och improviserade rytminstrument gjorde vi sedan vårt yttersta för att charma bedömningskommittéerna och hindra dem från att stiga ned i ruffen (där frukosten inte dukats av). Troligtvis hjälpte det något eftersom vi lyckades ta oss upp till en delad näst sista placering i shipshapemomentet.
Sist, minst och fulast således, men en fantastiskt trevlig helg som får mig att undra varför seglingssäsongen brukar anses begränsad till sommarhalvåret.
(Inlägget kommer eventuellt att kompletteras med bilder om jag lyckas rädda några ur min vattenskadade mobilkamera.)