Ett besök på Nationalmuseums utställning med Caspar David Friedrich är en högtidsstund för den romantiskt orienterade i allmänhet och för naturromantikern i synnerhet. ”Den besjälade naturen” är en välfunnen titel på presentationen av den tyska romantikens främsta naturmålare.
Till skillnad från nordiska samtida som Johan Christian Dahl och Markus Larsson förenar Friedrich den kraftfulla naturens sublimitet med ett serent lugn. En upphöjd fridfullhet vilar över de mest dramatiska klipplandskap och skeppsbrottsscener.
Friedrich konst förmedlar en känsla som jag annars bara förnummit under färder över havet eller vandringar i fjällandskap. Det är en känsla av människans litenhet. När man angör en främmande kust från havet, eller när man vandrar i ett mäktigt fjällmassiv blir ens egen litenhet inför naturen fysiskt påtaglig. Det handlar om en litenhet i såväl tid som rum. Havet och fjällen är så ofattbart stora i förhållande till människorna och har funnits där så oändligt mycket längre, precis som de kommer att finnas där långt efter den sista människans utträde ur historien.
På samma sätt är människorna oftast perifera i Friedrichs målningar. Ofta är de små bleka skuggor, knappt skönjbara i det omgivande landskapet. Ändå är ska man inte förledas att tro att de placerats där som något slags kuriosa. I Caspar David Friedrichs naturmålningar får människan sin rätta proportion.
Även de målningar som har den mänskliga kulturen som motiv, företrädesvis fartyg och tyska medeltidsstäder har något tidlöst och upphöjt över sig. Gränsen mellan natur och civilisation suddas ut, men till skillnad från exempelvis Karl Friedrich Schinkels medeltidsvurmande måleri saknar Friedrichs miljöer minsta tillstymmelse till kitsch (i begreppets klassiska negativa innebörd).
Pendengen ”Friderich – åtta samtida kommentarer” var dock påfallande ointressant. Den kändes mest som en brasklapp från Nationalmuseums sida för att visa att man visst kan samtidsanpassa sig. Varför inte ta med någon samtida svensk konstnär som på allvar verkar i Caspar David Friedrichs anda? Till exempel Christopher Rådlund.
Caspar David Friedrich På segelbåten (On the Sailing Boat) © The State Hermitage Museum, St Petersburg
Men Lars, vet du inte att sådan konst är farlig? Den väcker tydligen nazisten i människan har jag läst någonstans…
Låter som en underbar utställning. Synd att man inte bor i Stockholm.
Fint skrivet om en av årets bästa utställningar. Och dessutom med min favoritkonstnär. Hänvisningen till Christopher Rådlund är ju också helt rätt, hans "Vinterreise" lär ju vara inspirerad av Friedrichs "Munk vid havet"