Släpa ut trollen i solen så spricker de

Ett bra sätt att få det kulturradikala elitskiktet att avslöja torftigheten i sina resonemang är att släpa bort dem från tangentbordet och få dem att framträda muntligt. Det är betydligt lättare att dölja ofullgångna tankebanor, haltande resonemang och rent trams i skriven form, allra helst när man har tillgång till den moderna konstkritikens alla standardgrepp och den hegemoniska kultursynens samlade floskelrepertoar. Allra helst på kultursidor som bara läses av ens meningsfränder och av dem som man för tillfället kämpar för att marginalisera.

Att det kan vara besvärligt att företräda samma åsikter ute i den verkliga världen framstod med all önskvärd tydlighet igår kväll på Edsviks konsthall när konstkritikern Jessica Kempe med en dåres envishet höll fast vid sina nazistinsinuationer gentemot de norska konstnärer som ställer ut inom ramen för utställningen Figurationer.

Kempes resonemang, som tedde sig besynnerligt redan i skriven form, tycks gå ut på att, håll i er nu: De figurativa konstnärernas, och särskilt Nerdrumskolans, vurm för klassiska måleritekniker och värderande av skicklighet i desamma bär på en inneboende mystik. Denna mystik leder i Kempes värld ofrånkomligen vidare till folksjälsmystik och därifrån obönhörligen till nazistisk rasbiologi. Så ser alltså den associationsbana ut som föranleder uppburna konstkritiker att så lättvindigt slänga ur sig horribla insinuationer mot unga konstnärer helt enkelt för att dessa vill förkovra sig i en teknisk ekvilibrism som lyser med sin frånvaro inom såväl konstutbildningarna som i det övriga konstlivet.

Det var synd att inte Eva Ström också var på plats, att höra henne lägga ut texten kring sin egen mer explicita nazistanklagelse skulle möjligen ha varit ännu mer underhållande än Kempes tirad.

Utöver det begränsade nöjet i att få sina farhågor bekräftade vad den radikala konstkritikens bevekelsegrunder anbelangar tillförde inte debattinslaget i gårdagens seminarium så hemskt mycket. Såväl Staffan Larsson som Stig Larsson bidrog med kloka synpunkter på dagens konstliv, och berörde särskilt hur ekonomiska faktorer är helt och hållet avgörande för att alternativa strömningar och uttryck stängs ute från den alltmer homogena konstscenen. Några av de unga norska konstnärer som blivit utsatta för den svenska kritikerkårens politiserade ångvält fick också en viss upprättelse genom möjligheten att få bemöta de ogrundade anklagelser som riktats mot dem.

Annars var den inledande föredragsdelen eftermiddagens stora behållning. Särskilt den brittiske hovskulptören Alexander Stoddarts inspirerade föredrag om konsten och skönheten, inte minst i form av skulptur och arkitektur kändes uppfriskande. Stoddart gick till storms mot bildstormningens princip såväl i samtiden som i det förflutna.  Både modernismen som Schopenhauer och Nietzsche fick sig slängar av sleven liksom den skotske reformatorn John Knox och upplysningsfilosoferna med David Hume i spetsen.

Men förmodligen kommer man nu att få jämna Edsviks konsthall med marken eftersom Stoddart vid ett tillfälle under sin slideshow förevisade en bild av Albert Speers Germaniahall.

Mycket folk hade samlats på Edsviks konsthall för seminariet ”Farliga figurationer – varför är konstkritikerna så upprörda”