I kulturradikalernas värld är vi alla nazister

De är för rara kulturradikalerna. Ni vet, i den som alltid extremt polariserade svenska kulturdebatten har det blivit så att den som tycker att bunden vers eller figurativt måleri kan ha något att säga även i samtiden, och att på traditionen vilande uttrycksformer kan få existera sida vid sida med moderna och postmoderna uttryck, den stämplas som kulturkonservativ och utses till allmänt villebråd av det konsensualistiska etablissemang som härskar på snart sagt alla rikets kulturredaktioner (med några få tappra undantag). Den däremot som tycker att enbart modernistiskt formspråk, konceptuell konst och fri vers ska få existera i kulturlandskapet, den kan ståta med epitetet radikal.

Det är sannerligen upp- och nedvända världen. Inte nog med att det anses radikalt att vurma för ett ”nyskapande” som tagit sig samma uttryck i snart hundra år, det anses också främja ”mångfald” att stigmatisera allt formspråk utom den modernistiska återvändsgrändens. Orwells nyspråk kunde inte ha åstadkommit absurdare omskrivningar än de självutnämnda radikalernas.

Debatten som följt på utställningen och boken Figurationer, av Johan Lundberg och Christopher Rådlund, har utvecklat sig till en av de frejdigare kulturdebatterna på länge. Avsevärt mycket intressantare än det torftiga skyttegravskrig som följde på konstfackselevernas rättshaveri i våras, då de stora konstinstitutionernas företrädare ryckte ut och förklarade hur radikala de var.

Något av en höjdpunkt i kulturradikalernas strävan att kväsa alla alternativ till deras omhuldade smakriktning utgör Eva Ströms recension i gårdagens Sydsvenskan. Godwinargumentet kommer till heders (som så ofta när de självutnämnda radikalerna stöter på något främmande). Redan rubriken låter ana att i Eva Ströms värld bär alla vi som uppskattar figurativt måleri på suspekta åsikter.

Hennes koppling till nazitidens kulturpolitik, där viss konst påbjöds uppifrån som ”god” medan annan fördömdes som ”urartad”, blir rent skrattretande med tanke på att det är Eva Ström som företräder konstetablissemangets ideologi och fördömer de avvikande uttrycken. Låt oss hoppas på fler klavertramp av detta slag, så att ännu fler blir varse att den konceptuelle kejsaren numer inte bara är naken. Han fryser. I alla fall darrar han.

__________________________________________________________
Axessbloggen, Therese Bohman, Lars Vilks