Gomorra – Roberto Saviano
Det nya årets första litterära besvikelse är ett faktum. Jag erkänner att jag hade rätt höga förväntningar på Roberto Savianos Gomorra, det avslöjande reportaget om den neapolitanska camorran, som hyllats av kulturskribenter över hela världen och som förlänat författaren något slags litterär helgonstatus i paritet med Salman Rushdies i och med den dödsdom som klanerna i Beapel uttalat över honom.
Förväntningarna infriades inte. Faktum är att det var länge sedan jag läste en så uselt skriven bok som Gomorra. Språkbehandlingen känns som den hos en lillgammal gymnasist, högtravande utan att någonsin riktigt träffa målet. I viss mån kanske det usla språket kan skyllas på översättaren, i alla fall hoppas jag det i de fall som termer används på ett rent felaktigt vis (som när bordläggningen på ett fartyg kallas för ”durk” etc) men från de ymnigt förekommande metaforerna kan författaren inte frias från ansvar.
”Ett lysande reportage med skönlitterära kvaliteter” skriver Mats Gellerfelt i sin anmälan i Svenska Dagbladet, ett omdöme som också citeras på pärmen till pocketutgåvan. Gellerfelt har fel på två punkter. Gomorra är inget lysande reportage och den har inga skönlitterära kvaliteter. Törhända var det överanvändningen av liknelser och kvasifilosofiska monologer som fick Gellerfelt att komma till den andra slutsatsen.
Att det skulle röra sig om ett lysande reportage är också befängt. Faktum är att det nästan är en prestation att lyckas skriva en så ointressant bok om ett så fängslande ämne som Camorran, allra helst för någon som sitter inne med förstahandsinformationer och egna erfarenheter.
Inte sedan jag läste Edward Saids Orientalism har jag mött en rörigare framställning. Den röda tråden försvinner hela tiden, de intressanta faktaspäckade partierna bryts av när Savianos personliga pretentiösa betraktelser över tillvaron som sådan får ta överhanden, och återkommer sedan aldrig.
Men medan Said hade allt att vinna på att villa bort läsaren i sin anklagelseskrift mot västerlandet (vars ovetenskaplighet och selektiva urvalsprinciper senare forskning av bland annat Robert Irwin påvisat) så skulle Saviano utifrån sin i boken ofta påtalade sanningslidelse ha lika mycket att vinna på en klar och tydlig framställning.
En redaktör borde ha övertygat Saviano om att ämnet är tillräckligt intressant för att bära sig själv, utan pretentiösa litterära utvikningar. Samma redaktör borde också ha skurit ned manuset med en tredjedel, förslagsvis den tredjedel som utgörs av de haltande metaforerna.
Missförstå mig inte, jag har all respekt för den fara Roberto Saviano utsatt sig för i och med utgivningen av boken. Jag har all respekt för hans önskan att berätyta sanningen om det genomkorrumperade och av klanerna kontrollerade Neapel där han själv är uppvuxen. Ingenting av detta förtar emellertid det faktum att Gomorra, det intressanta ämnet och ädla uppsåtet till trots, är en usel bok.
_____________________________________________________________________________________________
SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet
Tack för varningen! Jag hade tänkt läsa den men började ana oråd när recensenterna började fokusera lite för mycket på mordhotet…
Instämmer till fullo. Förstår verkligen inte hypen.
Men det är väl så att kvalitet är sekundärt nuförtiden. Får du bara tillräckligt med medialt utrymme kan du vinna hur många litterära priser som helst. Nu har jag iofs inte läst boken så jag kan inte inte uttala mig i det enskilda fallet. Men ditt inlägg låter ju aningen oroväckande.
Tycker att du är lite hård mot boken som jag anser har en del kvaliteter. Att Saviano kan skriva tycker jag inte att det råder någon tvekan om. Min främsta invandning är istället att den är rörig. Vill därför rekommendera en annan bok om Camorran av Tomas Lappalainen som kom för något år sedan.
Just det du skriver om boken tycker jag om filmen. Jag är helt oförstående inför alla de priser, utnämningar och lovord den fått. Rörigt utan röd tråd, oengagerande om något som borde engagera. Fick inte lust att läsa boken.