Ur led är tiden

ANAKRONISMEN

 

Här kommer jag, jag är anakronismen

som inte tuktats på en skrivarkurs,

som inte är ett barn av modernismen

och varje intetsägande exkurs.

Jag gäspar blott åt språkmaterialismen

och likaså var gång jag får en dusch

utav den postmoderna textkritiken,

dess talesmän gör aldrig mig besviken.

 

Jag är så trött på alla som orerar

om samma floskler som vi hört förut,

ja de som tror de faktiskt revolterar

i en revolt som längesen tog slut

och nu när revoltörerna regerar

så vill de ändå få det att se ut

som att de företrädde de förtryckta

men tror dem, det gör bara de förryckta.

 

Vi lever i en likriktningens era

då, fastän under demokratisk flagg

ett elitistiskt kotteri regera

som höjer upp till skyarna den slagg

som kvalitetsmedvetna vill kassera

men som från bottnen släpas upp med dragg

det sämsta ska vi numer applådera

men de som har talang får schavottera.

 

För sån är elitisternas agenda:

för att få sitta i ohotat bo

så har de kastat allting över ända.

Vad värre är, fått maktens män att tro

att utan dem så skulle inget hända.

Så framgångsrikt har de fått den att gro

Den lögn som nu gör sopor till ikoner

och hyllar som unika epigoner.

 

Jag bygger mina verk på traditioner

men härmar inte, nej, jag bygger nytt.

Och döma mig får de generationer

som kommer när vår dunkla tid har flytt.

Då skorrar inte längre falska toner,

då en ny
dag väl äntligen har grytt

– en dag med nytt och soligare väder

när man har erkänt: ”kejsarn saknar kläder”.

 

Lars Anders Johansson