Vem skrämmer bort publiken egentligen?

Det Svenska Fotbollförbundet fortsätter att omsätta sin briljanta omvärldsanalys i praktisk handling, ivrigt påhejade av diverse myndigheter och inte minst den som alltid inkompetenta supporterpolisen. Syftet tycks hursomhelst vara att slutgiltigt döda den svenska publikens intresse för allsvenskan.

Hur ska man annars tolka beslutet att lägga en allsvensk toppmatch (den mellan AIK och IFK Göteborg) på den besynnerliga tiden 12:30 på en lördag? Det kan ju inte rimligtvis vara så att Fotbollförbundarna själva tror på utsagorna från det egna förbundet eller åsiktsfränderna i Svensk Elitfotboll, vars ordförande skall ha yttrat den briljanta frasen:

"Nu på lördag är det Liverpool mot Manchester United ungefär vid samma tid. Där är det alltid fullt med folk på läktaren. Varför ska det inte kunna vara så i Sverige?"

Man kan ju hoppas att den sorgliga publiksiffran 12417 ska få fotbollsbyråkraterna att vakna upp ur sin törnrosasömn och inse att Sverige inte är England och framförallt att Allsvenskan inte är Premier League. Vår sorgliga högsta serie rankas efter Cyperns inhemska liga. Den håller alltså en så låg kvalitet att den knappast förtjänar det stora och engagerade publikintresse som den fram till nyligen åtnjutit. Ett publikintresse som Svenska Fotbollförbundet, Svensk Elitfotboll, en mängd myndigheter och pressens förståsigpåare nu håller på att ta kål på.

Lars Anrell på Aftonbladet drabbades för några månader sedan av efterkrankens kranka blekhet, eller åtminstone av ett ögonblicks klarsyn, och skrev:

"För övrigt är jag rädd att den svenska klubbfotbollen är så medioker att den skulle självdö om inte dessa ultrasupportrars passion fanns. "

Det skrev han apropå mediernas hämningslöst osakliga rapportering kring det förra derbyt mot Hammarby. Och visst har han rätt, allsvenskan vore tämligen intetsägande utan den engagerade publiken. Sedan dess har diskussionen knappast blivit sakligare och fotbollsbyråkraternas strävan att tillsammans med myndigheterna motarbeta fotbollsintresserade en mass har intensifierats, ivrigt påhejat av media.

Brottsförebyggande rådets har nyligen föreslagit att man skall hantera dem som bråkar i samband med fotbollsmatcher med samma metoder som man hanterar den organiserade droghandeln. Det säger en hel del om hur insiktsfulla Brottsförebyggande rådet och deras informanter i själva verket är.

Det finns några grundantaganden som såväl Brottsförebyggande rådet, supporterpolisen, Svenska Fotbollsförbundet och Svensk Elitfotboll måste göra sig av med. Grundantaganden som så ofta repeteras i media att så gott som alla som inte är intresserade av fotboll tar dem för sanning.

"Inga riktiga supportrar"

Det ena grundantagandet gör gällande att de som bråkar på fotbollsmatcherna "inte är några riktiga supportrar" och "egentligen inte bryr sig om vare sig fotbollen eller klubben." Utifrån detta antagandet anser man sig kunna avfärda "huliganerna" som ett störande element som kan motas bort med repressiva åtgärder, och om dessa inte fungerar så kan man mota bort dem med ännu repressivare åtgärder.

Det är märkligt att de Fotbollsbyråkrater som annrs så gärna sneglar mot England inte har kommit att inse att de repressiva åtgärderna där knappast har minskat till följd av repressionen. Även om de massiva säkerhetspådragen i samband med matcherna har skapat ett större lugn inne på själva arenorna har det fotbollsrfelaterade våldet utanför snarast ökat.

Ett annat felaktigt grundantagande som till viss del kan betraktas som en följd av det föregående är att man buntar ihop alla fotbollens problembarn till en och samma kategori. Det är först på sistone som supporterpolisen börjat uppmärksamma skillnaden mellan medlemmarna i de så kallade fiormorna, vars verksamhet i huvudsak går ut på att söka upp andra firmor från rivaliserande lag för att puckla på varandra, och de "ultrassupportrar" som för liv inne på läktaren. De aningslösa politiker som uttalar sina fördömanden tycks inte ha uppmärksammat skillnaden och media har det definitivt inte. Det är ständigt samma braskande rubriker om "huliganer", oavsett vad som skett och vilka som varit inblandade.

Bråkstakarna och den ideala publiken

Ett tredje grundantagande är att det är huliganerna som skrämmer bort fotbollspubliken och att om bara dessa försvann så skulle en nya, fredlig publik strömma till matcherna och skapa samma tryck som under ett Merseyside derby. Detta är ett felaktigt antagande ur två perspektiv.

För det första har stökigheten kring matcherna och den uppmärksamhet denna fått i medierna snarast fungerat som klubbfotbollens bästa reklampelare, på samma sätt som alla lite farliga företeelser alltid utövar lockelse på unga, företrädesvis män. Därmed inte sagt att alla som strömmade till matcherna under fotbollsvåldets intensivaste period i slutet av 90-talet och början av 00-talet var potentiella huliganer.

För det andra så finns inte den där idealpubliken som Fotbollförbundet och de gratisätande sportjournalisterna drömmer om. Publiken som dyker upp utan att föra något oväsen, som snällt betalar entréavgiften och villigt insuper arenareklamens alla budskap men inte ger utlopp för några känslor i annan form än en sparsmakad golfapplåd när det blivit mål, den publiken sitter inte i stugorna och väntar på att man ska mota bort de rysliga huliganerna från arenan. den publiken finns inte.

För att ägna så pass mycket tid och pengar åt ett intresse som det faktiskt tar i anspråk att på allvar följa sitt lag kräver mer än ett ljummet intresse. För att stå där på läktaren match efter match, i hällande ösregn eller stekande sol, i medgång och motgång, krävs en hängivenhet på gränsen till fanatism. Större delen av tillvaron som fotbollssupporter är ett utdraget lidande, det handlar om frustration, väntan, långa resor, sena kvällar, ett nervöst pendlande mellan hopp och förtvivlan. De som väljer att vandra fotbollssupporterns väg är trots allt övertygade om att det är värt det.

Det är dessa människor som åker land och rike kring för att heja fram sitt lag till seger, eller troget stå vid planens sida när de förlorar. Det är dessa människor som skapat och skapar intresset för allsvensk fotboll, som gjort det intressant för medierna att rapportera om, som gör det intressant för annonsörerna att annonsera och som utgör själva den ekonomiska grundvalen för såväl fotbollsklubbarna som för parasitorganisationer som Svensk Elitfotboll och för de sportjournalister som specialiserat sig för att rapportera om allsvensk fotboll. Utan den hängivna fotbollspubliken skulle ingenting av detta existera.

Fotbollspubliken är en sammansatt skara

Den hängivna fotbollspubliken är emellertid en heterogen skara. Där finns många olika åldersgrupper och människotyper representerade, personer som sökt sig till supporterkulturen av tusen olika anledningar. Där finns de som en gång spelat i klubbens ungdomslag men med åldern och insikten om den egna talangens begränsningar övergått till supporterskapet, där finns de som drivs av lokalpatriotiska stämningar för den ort eller stadsdel som laget representerar och tusen andra.

Bland alla dessa tusentals individer finns också de som är av våldsamma och kriminella. Att ta våldsamheten eller kriminaliten till intäkt för att därbakom inte finns något genuint fotbollsintresse är emellertid att skjuta sig själv i foten, allra helst för dem som har ambitioner att stävja våldet i samhället. Att porta en våldsam person från en fotbollsar
ena kommer knappast att göra honom mindra våldsam. Däremot är Thomas Bodströms huliganlag ett obehagligt stort steg i en riktning där rättssäkerheten luckras upp i godtycklighet och kollektiva bestraffningar.

Visst är fotbollsvåldet ett problem, precis som allt våld i samhället, men det är snarare ett samhällsproblem än ett fotbollsproblem. De repressiva åtgärder som nu  genomförs och planeras slår mot hela den breda fotbollspubliken och kommer snarare att vara det som skrämmer bort de breda skarorna från arenorna än de personer som träffas flera kilometer därifrån för att slå varandra på truten. Den nuvarande attityden från polisens och myndigheternas sida, att hellre slå ner på nio vanliga fotbollssupportrar än att låta en så kallad "huligan" gå fri, kommer knappast att vare sig skrämma bort bråkstakarna eller stimulera fredliga medborgares fotbollsintresse.

Här kan vi skönja ytterligare ett felaktigt grundantagande, nämligen att den vanliga fotbollspubliken (som faktiskt går på matcherna även om det sällan framgår av rapporteringen) står ut med vilka övergrepp som helst från ordningsmaktens och fotbollförbundets sida. Eller som man från brottsförebyggande Rådets sida formulerade saken med anledning av de nya massiva säkerhetskontroller, erinrande om flyplatsernas, som man vill införa på de svenska fotbollsarenorna för att stävja "buset":

"Alla som flyger vet att man måste vara ute i god tid för att genomgå den minutiösa säkerhetskontrollen. Resenärerna underkastar sig också denna kontroll för att gemensamt öka säkerheten. Fotbollspubliken borde väl också vilja bidra till en säker arena?"

Fast kanske har de ändå rätt i sin analys: en fullkomligt öde läktare måste ju faktiskt vara det säkraste av allt. 12417 är ett steg på vägen.