Rise of the footsoldier

Rise of the footsoldier (2007)
Regi: Julian Gilbey

I Sverige liknar både mainstreamkulturen och alternativkulturen, populärkulturen och finkulturen oftast mest ett enda stort lämmeltåg. Så snafrt någon fått vittring på en utländsk trend rusar alla åt samma håll.

Att filmer om engelska våldsverkare fallit den svenska prettoeliten på läppen de senaste åren står utom allt tvivel. Lovord har regnat i spalterna över filmer som The Football factory, Hooligans, 16 years of alcohol och This is England.

Fotbollshuliganer och brittiska skinheads fyller uppenbarligen de svenska kulturjournalisternas våta drömmar, samtidigt som de inte drar sig för att fälla kategoriska fördömanden över skinnskallar och fotbollsligister här hemma. Inte för att det hindrar dem från att lägga sig till med skinheadsattribut som kängor och hängslen eller casualmärken som stone Island och Burberry – allt beroende på vilken film som just haft premiär på de svenska biodukarna.

Med allt detta ovan vill jag bara konstatera att den svenska manegen borde varit krattad för en film som The rise of the footsoldier som kom förra året. Ändå gick den aldrig upp på biodukarna. Man kan undra varför – hur ser egentligen urvalskriterierna ut när de svenska filmbolagen väljer ut vilka filmer de vill importera?

Rise of the footsoldier kanske inte passar in i den våg av engelska gängfilmer som sköljt över oss de senaste åren trots allt. Vad som som vid första anblicken kan tyckas vara ännu en film i raden av rullar om fotbollshuliganer och kriminella visar sig sakna en del av de attribut som går hem hos den svenska publiken.

För det första är den inte särskilt rolig. Den saknar de putslustigheter som kryllar i Snatch och Lock stock and two smoking barrels och som även stuvats in i Football factory (undrar vad John  King tycker om det egentligen? fast i och för sig så skrattar han nog hela vägen till banken…). Den är heller ingen tillrättalagd solskenshistoria som This is England och anknyter inte heller till ska- och reggaenostalgin som den gjorde, på ett sätt som fick ett antal kulturpretton att vandra ut ur biosalongen med förnumstig uppsyn för att deklarera att de nu visste hur det verkligen förhåller sig med skinheadskulturen.

För det tredje är skådespelarna i rise of the footsoldier inga skönheter. De är fula, rejält fula dessutom. Inget romantiskt skimmer vilar över dessa antihjältar. Vidare är de sjukt osympatiska, våldskåta, sönderknarkade anabolamonster. Det finns liksom inget försonande drag hos dem. I den amerikanskt producerade Hooligans (med Frodo i huvudrollen…) ser flera av skådespelarna ut som typiskt hollywoodska fotomodeller, vilket känns aningen absurt om man träffat på riktiga engelska fotbollshuliganer.

För det fjärde är filmen rå. Visst kan man säga att de övriga filmerna listade ovan också är råa, men i dem är brutaliteten så att säga inbäddad i antingen häftig musik eller i avväpnande lustigheter. Här är våldet bara smutsigt.

För den som trots beskrivningarna ovan inte blivit avskräckt kan jag säga att The rise of the footsoldier är en sevärd film. Den tar avstamp i London runt 1980 där huvudpersonen som är en hängiven West hamsupporter är med och grundar den ökända huligangrupperingen Inter City Firm. Från fotbollsbråken tar han sig vidare via dörrvaktsuppdrag in i allt tyngre kriminalitet allteftersom 80- och 90-talen framskrider.

Filmen är en obehagligt rättfram skildring av gängkulturens England och hur denna påverkades när raverörelsen och därmed drogerna gjorde sitt stora intåg i början av 90-talet. Den kan behövas som en svalkande kalldusch när de gängse skildringarna börjat stå en upp i halsen.

Ricci Harnett som icke särskilt bildskön dörrvakt visar var skåpet skall stå i Rise of the footsoldier (2007)