Skepp ohoj!

De kämpade och slet på sitt fartyg som de byggt
och de stävade allt längre bort från land.
Vid land var vattnet klart och grunt och ljumt och varmt och tryggt
vid hemmets långa silvervita strand.
Men vinden fyllde seglen deras mödrar hade vävt
och strax begynte skeppet skjuta fart.
Och luft fick alla drömmarna de förut hade kvävt
av drömmar fick den farkosten sin start.

Kaptenen hette Karl och var en drömmare av rang
– i drömmarna var han en amiral.
Att skänka andra drömmar är en ovanlig talang
som gör skeppare av drömmare som Karl.
Hans besättning var en sorglig samling gråa, bleka möss,
men som gärna pep och gnabbades i smyg,
och som alltid drömt om havet fastän aldrig vart till sjöss
ty därtill var varje enskild mus för blyg.

Fast möss är ganska blyga är de självmedvetna djur
som helst ser om sin egen lilla hytt
och drömmar som man fått har blott en tillfällig natur
om ingen blåser liv i dem på nytt.
Och fast kaptenen slet vid rodret både dag och natt
och klättrade i riggen natt och dag
och slet i alla tampar medan mössen bara satt
så var han ändå inte till behag.

Ty gav han dem en ostbit ville de genast ha mer
om inte blev det nästan myteri
men biter man i händerna som ger och ger och ger
så blir det snart rätt tomt, ens skafferi.
När varje ost var äten och när skafferi var tömt
lät mössen höra hemska hårda ord
och bort flög alla drömmarna man förut hade drömt.
Man begynte bryta däcksplankor och bord.

”Nu vill vi inte segla på en skuta som den här”
sa mössen, ”den går ej tillräckligt fort!”
och så bygger man en flotte som är tveksam om den bär
– man har glömt de sjömil som man redan gjort.
Fast flykt blev resultatet av denna fega kamp
vill man ändå inte släppa på sitt grepp.
Därför fäster man för säkerhetsskull en lång och kraftig tamp
i akterspegeln på sitt gamla skepp.

Vid rodret står den styve Karl nu ensam på sitt däck,
parerar med fast hand var våg och vind.
Han stävar ännu framåt fast hans skuta sprungit läck
och en tår syns på hans väderbitna kind.
Långt därefter som en jolle guppar fyra fega möss
som stal bordvirke till flotten som de har
utan tacksamhet mot den som tog dem med långt ut till sjöss
och långt längre om de bara blivit kvar.