A workingclass hero is something to be

När jag häromveckan hade varit på examensfestiligheter hamnade jag tillsammans med ett glatt gäng på Pub 19 här i staden, a.k.a. gamla Katalin. Uppklädd för examensfirande som jag var bröt bröt min apparition av något från utskänkningsställets gängse klientel. Detta skulle jag komma att få sota för.

Medan jag och mitt sällskap sitter och språkar dyker en medelålders överförfriskad herre upp vid bordets ände och lägger sig i vårt samtal. Ingenting ovanligt i sig på den här typen av etablissemang. Redan från början stod det dock klart att det var mig just den här överförfriskade herrn var ute efter. Det hela började med att han högg på något jag sagt i förbifarten, om jag inte minns fel var det ett tämligen oskyldigt skämt om en av deltagarna i SVT:s eminenta tävlingsprogram På spåret.

Sedan jag på anmodan från fyllot förklarat vad jag menat med min skämtsamhet dröjde orosstiftaren sig kvar vid bordet, bibehållande sin hätska uppsyn. När vi som satt kring bordet försökte återuppta vårt samtal lade sig den rödnäste i på nytt, återigen var det något fullständigt oskyldigt som kommit över mina läppar som genererade en serie hätska utfall.

Den här gången nöjde han sig dock inte med att försöka vederlägga mina påståenden utan hängav sig även åt angrepp på min person. Eftersom han inte visste det ringaste om denna var hans påhopp helt grundlösa och var tämligen lätta att vifta bort. Det obehagliga var dock den gamla stötens lågande ögon och hans fasta övertygelse om att jag utgjorde något slags fiende. Hans utfall förtjänar inte att återges, och jag minns dem inte i dess helhet, men jag kan erinra mig passager om att han "minsann betalt" min utbildning och att han kände igen "min typ."

När de verbala angreppen visade sig föga framgångsrika ändrade angriparen strategi. Den förnyade taktiken var den väg som berusade medelålders män alltför ofta slår in på och som utgör den sannolikaste förklaringen till att just denna grupp är överrepresenterad i statistiken över offer för "oprovocerat" gängvåld.

När inte heller detta pinsamma bröstande visade sig ha någon verkan, eller kanske snarare rakt motsatt effekt – flera i sällskapet berättade efteråt hur nära de varit att gå till handgripligheter efter de upprepade muntliga övertrampen som gjort att den goda stämningen vid vårt bord var som bortblåst – försökte han sig på att spela intellektuell och överlägsen. Detta var förmodligen den pose som klädde honom sämst.

Eftersom hans smädelser visat siga ha föga effekt, liksom hans förment överlägsna hållning och eftersom smockan alltmer påtagligt hängde i luften (några i mitt sällskap började se alltmer irriterade ut) valde den objudne till slut att lämna vårt sällskap.

Vad var då så speciellt med den här incidenten? Dryga fyllon träffar man ju på ute på krogen lite nu och då, inte minst på den här typen av ölhak. Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att just det här fyllot råkade vara en mycket framgångsrik deckarförfattare från Uppsala. Med Ordfronts hjälp har han tjänat miljoner på kriminalromaner uppblandade med samma torftigt marxistiska samhällsanalys som präglade hans konversationskonst.

Av denne deckarförfattares uppträdande kan man sluta sig till att han dömde mig utifrån 1. att jag hade studerat 2. att jag bar kostym. Det var nämligen det enda han visste om mig men som var skäl nog att ösa skopor av ovett över min person. Förmodligen är han lika marinerad i marxistiskt jantetänkande som han är i rusdrycker att han anser det vara hans rätt om det dyker upp någon som avviker från hans snäva normsystem på hans stampub.

Det är intressant att det fortfarande finns kvarlevor som tycker att man är en fiende från överklassen, alternativt en klassförrädare, för att man skaffat sig en högre utbildning. Den här mannen, som sina miljoner till trots envisas med att posera i en sliten manchesterkavaj, skröt upprepade gånger om att han bara hade nio års grundskola i bagaget. Det var alltså en merit, trots att han inte är äldre än att han också hade samma möjligheter som mina föräldrar och alla andra att läsa vidare om han hade velat.

Det var med hat i blicken som han deklarerade att HAN hade betalt min utbildning. Jo jag tackar. Vi lever förvisso i en tid då bildning och kunskap hanteras styvmoderligt av makthavare och kulturetablissemang, men maken till det bildnings- och utbildningsförakt som jag mötte hos denne författare av kriminalromaner har jag sällan stött på. Det är rentav ett under att karlen överhuvudtaget kan läsa och skriva – är inte skriftspråket också ett påfund av den härskande klassen?

Jag undrar vad den tidiga arbetarrörelsens pionjärer skulle tycka om denne kioskvältarmiljonär och hans syn på arbete och utbildning. Jag tänker på de som grundade och studerade vid Brunnsviks folkhögskola. Jag tänker på Dan Andersson och Stig Dagerman, jag tänker på Harry Martinsson. De skulle ha roterat i sina grifter om de tvingats höra manchestermannen predika jantelagen på Pub 19.

Om deckarmiljonerna skaver så mot den proletära självbilden kanske han skulle donera dem till något kommunistisk experimentsamhälle någonstans? Synd att Pol Pot inte längre styr i Kampuchea – de delar ju samma värderingar, inte minst vad gäller synen på utbildning.