Är det extra otacksamt att vara en borgerlig kulturminister? Varför behövs en statlig kulturkanon? Varför bör den privata kulturfinansieringen öka? Jag har träffat kulturminister Parisa Liljestrand.
Parisa Liljestrand (M) är kulturminister sedan valet 2022. Dessförinnan var hon kommunstyrelsens ordförande i Vallentuna norr om Stockholm. Hon är utbildad lärare och är tjänstledig från jobbet som rektor.
Redan andra dagen på nya jobbet landade frågan om Kungliga Operans renovering på hennes skrivbord, en surdeg sedan många mandatperioder tillbaka som nu har funnit sin lösning, bland annat tack vare privata donationer på 300 miljoner kronor.
Parisa Liljestrand beskriver sin gärning som kulturminister som mer ideologiskt präglad än förra gången Moderaterna hade kulturministerposten. Hon har retat upp sina politiska motståndare genom att beskriva skattesänkningar som god kulturpolitik, ett uttalande som hon står fast vid.
Hon vill öka den privata andelen finansiering av den del av kultursektorn som idag finansieras av det offentliga, för att hon menar att breddad finansiering ökar kulturens frihet och motståndskraft.
Parisa Liljestrand står också upp för det kritiserade projektet att ta fram en statlig kulturkanon som hon menar är ett av flera vägar att öppna kulturarvet för dem som inte har med sig referensramarna hemifrån.
Lyssna på avsnittet här.