Bildning är ingen höger- eller vänsterfråga, som Sven-Eric Liedman tycks anse. Tvärtom har det förekommit många oheliga allianser mellan skilda politiska läger för att värna bildningens särställning.
Man är inte bildningsfientlig för att man är kritisk till hur skattepengarna används inom folkbildningssektorn i dag. Inte heller är mängden skattepengar man vill lägga på kultursektorn ett mått på bildningsvurm. Det kortsiktiga nyttotänkandet finns på båda sidor om blockgränsen och har präglat politiken hos regeringar av skiftande politisk färg.
Det humanistiska bildningsidealet formulerades i ett borgerligt samhälle, och den tidiga arbetarrörelsen strävade efter att föra ut det till fler. Det var under de årtionden då skattetrycket var som högst och den offentliga sektorn växte som snabbast som bildningsidealet försvann från universiteten och kulturpolitiken. Att kulturministern lyfter bildningen som ett mål för politiken borde välkomnas av alla som värnar det humanistiska bildningsidealet. Sedan återstår givetvis att se hur väl man kommer att lyckas.
Både den bildningsvurmande borgerligheten och arbetarrörelsen har ett humanistiskt arv att bygga vidare på. Här finns en möjlighet till oheliga allianser över blockgränserna, med udden riktad mot teknokraterna i de egna partierna. Till de nationalekonomer som protesterar kan vara värt att påpeka att det var under bildningsidealets guldålder som det svenska välståndet byggdes.
Jag skriver i Göteborgs-Posten om bildningsideal och politik. Läs artikeln här:https://www.gp.se/kultur/kulturdebatt/det-ar-teknokratin-som-ar-bildningens-motsats.a04da44b-8433-4708-b91a-772495d5286f