Inom svensk kulturpolitik har privat finansiering länge betraktats med misstänksamhet. Men på senare tid har vi sett miljardstöd till Kungliga Operan och miljoner till Folkteatern i Göteborg.
Inom den svenska kulturpolitiken har privat finansiering betraktats med misstänksamhet under nästan ett halvsekel. När de kulturpolitiska målen antogs av riksdagen 1974 ingick det omdiskuterade målet att kulturpolitiken skulle “motverka kommersialismens negativa verkningar”. Tanken var att det offentliga skulle kunna kompensera för marknadens lynnighet, ytlighet och kortsiktighet. Än idag förknippar många privat kulturfinansiering med sponsring, från företag som också vill ha sin ”return on investment”, trots att denna typ av sponsring utgör en liten del av den privata kulturfinansieringen även i USA.
Sverige hade en levande mecenatkultur från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Att den försvann har politiska orsaker: det fanns en medveten strävan att genom bland annat skattepolitiken minska den privata finansiering av kulturen. Under det senaste halvseklet har vi kunnat se nedsidorna av att på detta sätt lägga kulturens ägg i en och samma korg. Men det är lättare att slå sönder något än att bygga upp det.
Nu återstår att se i vilken utsträckning näringslivet är intresserade av att ta regeringens utsträckta hand.
Jag skriver i Göteborgs Posten. Läs hela artikeln här.