Ett områdes attrakivitet avgörs inte av dess geografiska koordinater utan av vad vi gör av platsen i form av gestaltning. Arkitekturdebatten har alltför länge fokuserat på utseendet av enskilda hus, och för lite på hur dessa samspelar med omgivningen. Tendensen har förstärkts av detaljplaner som tenderat att förlora helhetsperspektivet.
Det är hög tid att höja blicken från de enskilda bostäderna och byggnaderna. Människor väljer inte bara sina bostäder utan också sina omgivningar. Politiker, stadsplanerare, byggherrar och arkitekter borde fokusera på är hur framtidens stadsmiljöer görs så attraktiva som möjligt, och hur de kan bidra till detta.
I veckans nummer av Nyhetsmagasinet Fokus skriver jag om platsens betydelse för attraktiviteten:
Efterkrigstidens storskaliga byggande präglades av en funktionalistisk ideologi som vi i dag dessbättre börjat frigöra oss ifrån. Några föreställningar från denna ideologi biter sig dock alltjämt fast hos de som planerar våra städer och ritar våra hus. Den ena är arkitekturteoretikern Sigfried Giedions idé om “stadens årsringar”, ofta formulerat som att “arkitekturen måste spegla sin samtid”. Detta har medfört en närmast neurotisk avoghet hos arkitektkåren mot byggnader som passar in i sin omgivning. Sammanhängande med detta är den modernistiska tendensen att betrakta byggnader som fristående objekt, frikopplade ifrån sin omgivning. Före modernismens genombrott betraktades stadsrummet som en sammanhängande helhet, och byggnaders kvaliteter bedömdes utifrån hur väl de bidrog till denna helhet.
Läs artikeln här: https://www.fokus.se/kultur/upprepa-inte-forra-arhundradets-misstag/