Debatterna om kulturpolitiken i Norrköping och om Nationalmuseum är välkomna påminnelser om att kultur faktiskt är värt att betala för.
Jag skriver i Nya Wermlands Tidningen om den kulturpolitiska debatten som började i Norrköping:
Norrköpings symfoniorkester bildades redan 1912, som en ideell förening för amatörmusiker och militärmusiker. Det var en epok då kulturlivet blomstrade, både till följd av ett aktivt civilsamhälle med stora folkrörelser som skapade en infrastruktur för kulturlivet underifrån, och ett omfattande mecenatskap där de affärsmän och industrialister som blivit rika på industrialiseringen ville ge någonting tillbaka till sina lokalsamhällen genom att grunda skolor och kulturinstitutioner. Många av de kulturinstitutioner vi har omkring oss i dag grundades under denna epok av privatpersoner.
Den offentliga kulturpolitiken begränsade sig till ett fåtal stora institutioner, som konstmuseer och nationalscener, framförallt i huvudstaden. Den bildade borgerligheten ansåg att kultur var värt att betala för. Under efterkrigstiden ökade de offentliga åtagandena på kulturområdet, samtidigt som den privata mecenatkulturen undergrävdes genom ett ständigt ökande skattetryck.
Är det någon lärdom som man kan dra av den kulturpolitiska debatten i Norrköping så är det hur sårbart kulturlivet blir när det är alltför beroende av det offentliga.
Läs artikeln här: https://www.nwt.se/2023/09/06/lars-anders-johansson-kultur-ar-vart-att-betala-for-db38f/