Gång på gång får vi bevisat för oss att det offentliga inte är någon garant för konstens frihet eller kulturens ekonomiska stabilitet. Ändå landar varje kulturpolitisk debatt i Sverige i rop på mer pengar från det offentliga och mer statlig styrning. Det är en slags kulturens Stockholmssyndrom där delar av kultursektorn har kommit att identifiera sig med sin finansiär till den grad att de inte längre kan se dess brister eller farorna med att alla kulturella ägg läggs i samma korg.
Jag skriver i Göteborgs-Posten om den senaste tidens kulturpolitiska debatt:
Men trots att det offentliga gång på gång visar sig vara minst lika kortsiktigt och lynnigt som marknadskrafterna stannar varje kulturpolitisk debatt i Sverige vid rop på mer offentlig finansiering. Därför sitter den svenska kulturpolitiken fast i en modell av 1970-talssnitt som är illa anpassad till kulturlivets förutsättningar i dag, men som försvaras hårt av de som sitter på insidan. Det svenska kulturlivet behöver en kombination av å ena sidan marknadens konkurrens och kreativa förstörelse och å andra sidan stabila, långsiktiga institutioner. För det senare behövs en mångfald av finansieringskällor, med olika tidshorisonter, för att motverka politikens kortsiktighet och negativa verkningar.
Läs artikeln här: https://www.gp.se/kultur/kultur/kulturen-beh%C3%B6ver-l%C3%A4ra-sig-att-leva-utan-politikens-pengar-1.109261808