En traditionsbärare har gått ur tiden. Det är orättvist att ställa Sven-Bertil Taube i skuggan av hans far, visdiktaren, författaren och mångsysslaren Evert Taube. Evert var sannolikt den siste som med någon slags trovärdighet kan betecknas somen svensk nationalskald, men sonen Sven-Bertil var en traditionsbärare i sin egen rätt.
Jag skriver i Axess Magasin om hur Sven-Bertil Taube räddade den svenska vistraditionen.
Under efterkrigstiden var den svenska litterära visan på nedgång tillsammans med andra ålderdomliga kulturuttryck som hamnade i skuggan av den amerikanska och brittiska populärmusiken. Med skivorna Carl Michael Bellman (1960), Sven-Bertil Taube sjunger Evert Taube (1960) och Nils Ferlin (1961), med moderna orkesterarrangemang av barndomsvännen Ulf Björlin, populariserade han den svenska visan och förde den in i det moderna tidevarvet. Taube banade på så sätt väg för den visvåg som skulle komma i slutet av 60-talet, med namnkunniga trubadurer som Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström och Torgny Björck.
Läs artikeln här: https://www.axess.se/artiklar/en-barare-av-traditionen/