Varför är vissa marknadsliberaler så fixerade vid skyskrapor och hur kommer det sig att en estetik sprungen ur totalitära idéer om centralplanering blivit en symbol för kapitalism?
I årets första nummer av Fokus skriver jag om marknadsliberalism och arkitektur, om Frank Lloyd Wright och Aynd Rand, Le Corbusier och International Style, och om hur missvisande det är när svenska marknadsliberaler tror att det är lådorna i glas och stål som är marknadens estetik:
Det var politiken, inte efterfrågan från medborgarna eller marknadskrafterna, som låg bakom den rivningsvåg som svepte genom landets stadskärnor under 1960- och 70-talen. Den marknadsdrivna arkitekturen från årtiondena kring sekelskiftet 1900 fick ge vika för centralplanerarnas storskaliga visioner. De bästa tomterna vid torgen gick givetvis till kooperationen, där Domusvaruhusen, ritade av KF:s eget arkitektkontor, tog plats i sekelskiftespalatsens ställe. I enlighet med Le Corbusiers och acceptera-författarnas idéer fick även den äldre historiska bebyggelsen med hus från många århundraden stryka på foten. Näringslivet och fastighetsägarna stretade emot, men det båtade föga i de kommuner där Socialdemokraterna hade egen majoritet. I Stockholm var Gösta Bohman, då vice VD vid Handelskammaren, en av de mest talföra och ihärdiga motståndarna mot rivningarna av Klarakvarteren.
Det är onekligen ironiskt att en liten grupp marknadsliberaler idag förväxlar den sociala ingenjörskonstens och centralplaneringens estetik med kapitalismens. Men kanske ligger förklaringen i att funktionalismen på 50-talet i USA kom att förknippas med de stora företagen. Kanske spelade Ayn Rand därvidlag en viss roll. Hon anade nog inte 1943 att funktionalismen inom kort skulle stå för en ännu mer kvävande kollektivistisk likriktning än den hon vände sig mot i sin samtid. Frågan är om motvallsindividualisten Roark ens varit modernist, om Urkällan kommit ut ett decennium senare.
Läs artikeln här: https://www.fokus.se/kultur/sa-fick-sekelskiftet-ge-vika-for-funktionalismen/