Den borgerliga regeringens beslut att återinföra entréavgifterna på en liten grupp statliga museer väckte de väntade reaktionerna. Precis som när frågan förra gången var på tapeten så har tonläget varit gällt och överdrifterna många.
Jag skriver i Opulens om entréavgifternas vara eller inte vara:
Ett argument för fri entréreformen som även människor till höger borde kunna köpa är att den som betalat för museerna via skattsedeln också borde ha möjlighet att njuta av dem utan att vara tvungen att betala en gång till. Ett annat argument som inte minst konservativt sinnade borde kunna ta till sig är att varje åtgärd som gör kulturarvet mer tillgängligt för fler stärker dess ställning, ökar intresset och i förlängningen också medborgarnas bildningsnivå och benägenhet att vilja bevara det till eftervärlden.
Det finns emellertid också goda argument för entréavgifter. Det tyngsta handlar om signalvärdet: att kultur är någonting som är värt att betala för. Gratis är inte alltid godast, och vår samtida fixering vid att sänka trösklar, öppna upp och tillgängliggöra blir stundtals kontraproduktiv. När vi betalar för någonting innebär det att vi har gjort en prioritering, vi har prioriterat just detta framför någonting annat som vi skulle ha kunnat lägga våra pengar på istället. Det gör att vi närmar oss det hela med en annan typ av inställning.
Det vi inte har betalat för tenderar vi att ta för givet. Jag har under åren som yrkesverksam musiker upplevt en stor skillnad på publik som betalat och publik på ställen där man inte betalar entréavgift. Det finns någonting ironiskt över det faktum att många som försvarar en omfattande offentlig kulturfinansiering med slagord som att kultur måste vara värt att betala för, motsätter sig att statliga museer tar ut entréavgifter, eftersom entréavgifter sänder just signalen att kultur är värt att betala för.
Läs artikeln här: https://www.opulens.se/opinion/kronikor/visst-ar-det-vart-att-betala-for-museibesok/