Att Sven-Bertil Taube lämnat oss vid 87 års ålder känns för mig som trubadur ungefär som många har beskrivit sina reaktioner på drottning Elisabeths II av Storbritannien bortgång: en fast punkt i tillvaron som försvunnit, en brygga mellan ett förflutet tidevarv och samtiden.
Sven-Bertil Taube var en traditionsbärare som saknade motstycke. Han förvaltade inte bara det stundtals tyngande arvet efter sin far, i form av dennes enorma visproduktion, han var också en förvaltare av och förmedlare av hela den svenska vistraditionen. Det var han som populariserade och moderniserade Bellmansången för en ny publik i början av 1960-talet, med arrangemang av Ulf Björlin. Dessa album banade väg för alla senare Bellmantolkare, som Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk. På motsvarande sätt förmedlade Taube och populariserade diktare som Erik Axel Karlfeldt och Nils Ferlin.
Det var också genom Sven-Bertils tolkningar som faderns visor framförallt kom att leva vidare hos nya generationer lyssnare under efterkrigstiden, och det var därför naturligt att Sven-Bertil övertog den årliga traditionen med sommarkonserter på Gröna Lunds scen efter fadern.
Sven-Bertil Taube var också en vänlig, ödmjuk och inspirerande människa som jag hade förmånen att träffa vid ett antal tillfällen i olika roller. Första gången när jag som ung kulturjournalist intervjuade honom i samband med en konsert i Gävle. Senare när jag som trubadur åtnjöt privilegiet att få spela förband till honom.
Trots sin ikonstatus var han alltid vänlig mot alla och gjorde inte skillnad på människor. Både till sitt sätt och till sin apparition var han ett föredöme. Han var också ett stilföredöme, som stod över modets stundtals generande växlingar och alltid uppträdde elegant och stilsäkert i varje sammanhang.
Sven Bertil Taube på Stockholm Folk Festival 2014. Foto: Anders Henrikson (CC BY 2.0)