Den nationalromantiska arkitekturen har ett oförtjänt dåligt rykte och dess historiserande byggnader avfärdas ofta som kitsch och pastischer. Det är synd, eftersom epoken snarare står för en mer lågmäld och jordnära arkitektur än det sena 1800-talets pompösa palatset med tinnar och torn. Även insinuationerna om skumma politiska konnotationer skjuter bredvid målet, åtminstone i Sverige där de nationalromantiska stämningarna snarare gick hand i hand med folkrörelserna och den demokratiska utvecklingen.
Jag skriver i Fokus:
”I dagens stundtals ganska enkelspåriga arkitekturdebatt ställs ofta modernismen mot klassicismen. Problemet med denna dikotomi är att både modernismen och klassicismen är universella, internationella stilar, som bidrar till en likriktning av det offentliga rummet. I en tid då många städer vill odla sin särart och locka såväl turister som inflyttare genom att ”sätta kommunen på kartan” borde nationalromantikens vurm för den lokala och regionala byggnadstraditionen vara någonting att ta fasta på. Som turist vill man ju gärna kunna se om man vaknar upp i Karlstad eller Kalmar, i London eller Madrid. Nationalromantikernas preferens för lokala naturmaterial och gedigna konstruktioner avsedda att hålla i hundratals år hakar dessutom väl i dagens hållbarhetsvurm. Kanske är det dags att låta den nationalromantiska arkitekturen få en renässans.”
Läs hela artikeln här: https://www.fokus.se/kultur/nationalromantiken-fortjanar-aterupprattelse/