För några veckor sedan efterlyste jag en förnyad kanondebatt. Den tillträdande regeringen tycks ha hörsammat detta. Jag skriver i Opulens:
Den största faran med framtagandet av en statlig kulturkanon är att den riskerar att fastna i samtidens frågeställningar och konfliktlinjer och därför snabbt bli irrelevant och ointressant. De expertgrupper som får i uppdrag att ta fram listan bör sträva efter att den statliga litteraturkanon i så hög grad som möjligt förhåller sig till den verkliga kanon, det vill säga den mängd verk som vaskats fram genom kulturhistorien för att de av olika anledningar haft en relevans som bestått över tid. Det är verk som läses, kommenteras, refereras och debatteras av ständigt nya generationer. Att känna till och förstå dessa verk är att äga nycklarna till vår kultur.
Om en statlig kulturkanon ska göra skillnad och jämna ut bildningsglappet mellan dem som kommer från bildade hem och dem som inte gör det, är det detta som bör vara utgångspunkten.
Läs artikeln här: https://www.opulens.se/opinion/kronikor/kritiken-mot-en-kulturkanon-missar-malet/