Lars Vilks är död och det gör mig outsägligt sorgsen att han inte fick leva de sista åren i sitt liv fritt från den hotbild som totalitära krafter underkastat honom och alla andra som inte passar in i deras agenda.
Vilks var en kontroversiell och av många uppskattad konstnär, men kanske framförallt en kunnig och konsekvent konstteoretiker. För mig var han under ett antal år någon form av huvudmotståndare i den debatt om figurativt måleri som idag känns så avlägsen.
Till skillnad från de flesta andra som argumenterade mot det traditionella måleriet hemföll Vilks aldrig åt fåniga guilt by association-argument. Han var den institutionella konstteorins främsta och mest konsekventa försvarare och hans stora kunskap och underfundiga humor gjorde honom både rolig och svår att debattera mot.
Efter 2007 förändrades Vilks roll i offentligheten, till följd av de hot och attacker han utsattes för till följd av Rondellhundsteckningarna. För min del innebar det att de konstteoretiska meningsskiljaktigheterna hamnade i skymundan när Vilks blev en symbol för den yttrandefrihet som blivit allt mer kringskuren. Jag fick försvara hans yttrandefrihet, inte bara utåt i debatten utan också internt på redaktioner.
Det var skrämmande att se hur publicister, journalister och debattörer svävade på målet angående huruvida yttrandefriheten verkligen skulle omfatta Vilks. Det var också sorgligt att se hur delar av det kulturetablissemang som odlar en självbild av att vara modigt och i opposition mot makten vände honom ryggen.
De sista åren kändes det som att Vilks var på väg att få något slags upprättelse. Försöken att svartmåla honom och tillskriva honom åsikter han aldrig uttryckt var mer sällsynta och fler verkade inse allvaret i det hot mot yttrandefriheten som Vilks utsatta situation var ett uttryck för. Hotbilden mot honom kvarstod dock in i det sista.
Det är sorgligt och skamligt att Sverige på femton år inte kommit till rätta med den fundamentalism som sätter nävrätten och pöbelväldet högre än de medborgerliga fri- och rättigheterna. Sveket mot Lars Vilks är ett svek mot oss alla.