Det talas om att det pågår ett kulturkrig, att samhällsdebatten har lämnat de ekonomiska frågorna bakom sig och flyttat fokus till kulturens sfär. Påfallande ofta är det de som under lång tid har kämpat för att politisera varje hörn av den mänskliga tillvaron som ondgör sig över det kulturkrig som påstås ha brutit ut när de för första gången upplevt att de fått svar på tal.
Jag skriver i Opulens om den polariserade kampen om kulturen:
Kulturkriget har skapat slitningar i samtliga politiska läger, men mest uppslitande har nog det liberala inbördeskriget varit, där samtliga sidor anklagat de andra för att inte vara riktiga liberaler. Från ett frihetligt perspektiv blir dock kulturkriget ett dilemma endast om man anammar föreställningen om att det bara finns två sidor att välja mellan. Men man behöver faktiskt inte välja mellan att ansluta sig till en skränande mobb som vill välta statyer i kanalen, eller kasta sig i famnen på en auktoritär folkhemsnationalism som vill hugga en statlig kulturkanon i sten. Man kan välja bort båda.
Den som påstår att kulturkriget började med de senaste årens migrationsdebatt, eller med den konservativa kritiken av identitetspolitik, avslöjar endast sin egen agenda. Bilden att det bara finns två sidor i kampen om kulturen är satt av de som har mest att vinna på polariseringen. Det går utmärkt att kritisera båda dessa läger från ett frihetligt perspektiv, liksom det går utmärkt att läsa både Strindberg och Heidenstam.
Läs artikeln här:
https://www.opulens.se/opinion/kronikor/kulturkriget-ar-inget-nytt/