Meritokratin är en central del i den svenska självbilden. Det gäller inte minst i kulturlivet där alla vill ge sken av att ha tagit sig fram på egna meriter, också de som fötts rakt in i kultureliten. Jag skriver i Opulens med anledning av kulturbarnsdebatten.
– Det finns många arbeten som tar tid och som inte genererar snabba pengar. Jag känner massor med kulturarbetare som tvingas leva på sina föräldrars förmögenhet.
Så sade författarinnan Cecilia Gyllenhammar i en intervju i Upsala Nya Tidning 2012 där hon beklagade sig över kulturarbetares hårda villkor. Hon satte därmed fingret på en aspekt som i huvudsak förbisetts i den senaste tidens svenska kultursidesdebatt om de så kallade “kulturbarnen”.
Att satsa på en karriär i kultursektorn innebär ett stort mått av risktagande. Även i en omfattande välfärdsstat som den svenska krävs ofta någon form av privat socialt skyddsnät för att våga lägga ned den erforderliga tid som krävs på att nå elitnivå i ett konstnärligt yrke. Ett alternativ är att som Cecilia Gyllenhammars vänner ”tvingas leva på sina föräldrars förmögenhet”. Ett annat alternativ är att gifta sig rikt och på så sätt skaffa sig en egen kulturmecenat.
En tredje väg är att ta sig in i kretsarna kring de offentliga köttgrytorna. När jag för ett antal år sedan granskade svensk kulturpolitik och mer specifikt produktionsstöd från Statens Kulturråd förvånades jag över hur enskilda utövare tycktes prenumerera på de statliga stöden och beviljas bidrag gång på gång. Särskilt förvånad blev jag när jag noterade att en frekvent mottagare själv satt i den referensgrupp som vid upprepade tillfällen beviljat honom stöd. När jag frågade en då ansvarig person på myndigheten om det inte fanns en risk för jäv svarade denne att det inte var något problem eftersom den aktuella kulturarbetaren lämnade rummet vid de tillfällen då just hans ansökningar diskuterades.