I ett samhälle där allt förstås som antingen politik eller ekonomi blir det svårt att motivera varför någon ska lägga tusentals timmar på att lära sig spela trumpet. Nyttotänkande har undergrävt idén om kulturens egenvärde.
Jag skriver i Opulens om den kulturfientliga attityd som griper omkring sig till både höger och vänster, enligt vilken konstnärlig verksamhet endast har ett värde om den är till nytta för andra samhällsområden.
”Det är få förunnat att kunna försörja sig på sitt största intresse. Det gäller inte minst inom konstnärliga yrken. Likväl lägger många människor ned stora mängder tid och ansträngning på att förfina sina färdigheter i en bransch där konkurrensen är stenhård och där de har små utsikter att kunna försörja sig på heltid i framtiden.
De flesta kulturutövare, även framstående sådana, har minst ett annat yrke vid sidan om sin konstnärliga verksamhet. Det andra yrket ger en inkomst som möjliggör fortsatt verksamhet på kulturområdet. På så sätt är kulturutövarna själva kulturens största mecenater.
Likväl framställs ofta i debatten konstnärliga yrken och utbildningar som någonting som är på låtsas, någonting onödigt och onyttigt. Kulturutövare skildras som goddagspiltar som förväntar sig att bli försörjda av andra för att få syssla med sin hobby.
Visst, sådana finns också, men det är en nidbild som används för att dra alla verksamma inom konstnärliga yrken över en kam.”