Postmodernismen – är det jag?
Jag skriver i Opulens om svårigheterna med att verka i en äldre konstnärlig tradition utan att hela tiden förhålla sig till den dominerande strömningen i samtiden.
Frågan aktualiseras av motrörelser som New formalism inom poesin, det figurativa måleriet och Arkitekturupproret.Går det att plocka upp tråden från en tradition före modernismen och fortsätta utveckla den, eller blir allt bara postmodern kritik av modernismen?
Och varför är det så svårt att undvika ironisk distans?Kanske går det att finna vägledning hos andra otidsenliga rörelser och personer på tvärs mot tidsandan, som de engelska prerafaeliterna, Evert Taube och de svenska retrogardisterna?
Läs krönikan i Opulens här: https://www.opulens.se/opinion/kronikor/den-ofrivillige-postmodernisten/