Barrikadsång, av Verner von Heidenstam.
Kravaller och oroligheter på gator och torg är ingenting nytt för vår tid. Om politiskt grobianbeteende i form av gatuvåld och stenkastning, handlar Verner von Heidenstams ”Barrikadsång” från 1895, en betraktelse av upprorets nihilistiska natur, upproret som ofta äger rum för sin egen skull, snarare än i hopp om att leda till någonting bättre.
”Med yxor timras ej det godas rike – vik bygga hämndens, för en enda natt”, som det heter i dikten.
Det är en motsägelsefull dikt som inte romantiserar revolutionen, men samtidigt förmedlar bilder som erinrar om revolutionskonsten, till exempel Eugène Delacroix berömda målning Friheten på barrikaderna (La Liberté guidant le peuple) från 1830.
En liknande tankegång som Heidenstams uttrycker Nils Ferlin i sin betydligt mer kortfattade dikt ”Uppriktigt” från diktsamlingen Kejsarens papegoja (1951):
”Jag var en av dem som
— en natt i maj1814 —
stormade Panthéon,
och kastade Voltaires benknotor
på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes
utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.”