Det är inte konservatismen som liberaler borde vara rädda för.
Jag svarar Andreas Johansson Heinö på DN Ledare
Konservatismen är inte en ideologi på samma sätt som liberala och socialistiska inriktningar. Det finns inga konservativa grundtexter, inget konservativt ekonomiskt system.
Konservatism är en inställning, en reflex att slå vakt om och utveckla. Vad konservativa slår vakt om skiljer sig därför betänkligt från tid till tid och från plats till plats. Denna frånvaro av ett ideologiskt program gör att konservatismen ofta beskrivs som en metod, snarare än en ideologi. Detta påstående är falskt, menar Andreas Johansson Heinö i en kolumn på Dagens Nyheters ledarsida, där han går i svaromål mot en kolumn jag skrev om konservatism i Norrbottens-Kuriren.
Det finns visserligen olika konservativa idétraditioner, erkänner Heinö först generöst, för att sedan argumentera för att det egentligen inte är någon större skillnad. Som belägg för detta påstående anför Heinö att konservativa i alla traditioner tenderar att värna familjen, den kristna etiken, vedergällningens funktion i straffrätten och nationalstaten. Men den gemensamma nämnaren för de företeelser som Heinö räknar upp är att de alla under det senaste seklet har varit föremål för angrepp och ifrågasättande från radikala ideologier. Konservativas försvar för dessa företeelser blir bara obegripligt för den som tar radikalismens ståndpunkt för given.
Det är just konservatismen som metod som gör att konservativa argumenterar mot auktoritära liberalers försök att styra och ställa i den privata sfären med statliga styrmedel som tvångskvoterad föräldraförsäkring. Det är konservatismen som metod som gör att konservativa argumenterar emot liberaler som vill förbjuda konfessionella skolor. Det var konservatismen som metod som gjorde att konservativa argumenterade emot liberalers införande av motbokssystemet och det statliga alkoholmonopolet. Det är konservatismen som metod som gör att konservativa argumenterar för en straffrätt som ligger i linje med det allmänna rättsmedvetandet snarare än med föreställningar om gärningsmän som offer.
Liberalismens principer är universalistiska och tolererar inga undantag. Ända sedan John Locke, som beskrivits som liberalismens fader, utgår det liberala sättet att tänka från föreställningen om människan som ett oskrivet blad,tabula rasa. Trots att vi idag är medvetna om att människor är mer komplexa än så, och att det krävs mer än förnuftsbaserade institutioner för att skapa ett gott samhälle, fortsätter liberaler att utforma sina visioner utifrån denna föreställning.
Det är därför som liberalismen så väl behöver konservatismen som följeslagare och motvikt. Konservatism uppstod som en reaktion mot den radikalism i form av nationalism och liberalism som briserade i slutet av 1700-talet, med franska revolutionens massmord och skräckvälde som mest kända exempel. Revolutionärerna ville riva ned och ersätta det gamla samhällets institutioner med nya, förnuftsbaserade sådana. Till och med avrättningsmetoden, giljotinen, ansågs human och förnuftig.
Men Heinö har rätt i att konservatism som inte kombineras med en frihetlig grundsyn tenderar att slå över i auktoritärt maktmissbruk. Det ser vi flera exempel på i samtiden. Men om valet står mellan radikal rationalism och auktoritär konservatism är vi illa ute. Därför behöver liberalismen och konservatismen varandra. Det är fundamentalisterna vi ska frukta.