Häromdagen skrev jag en artikel i Svensk Tidskrift där jag argumenterade för att näringslivsaktörer vid utsmyckandet av privatägda offentliga miljöer, såsom flygplatser och shoppinggallerior, skulle undvika att falla i en rad fallgropar som jag menar att den offentliga sektorn har gjort. Jag kritiserar bland annat tendensen att låta ett ideologiskt drivet arkitektetablissemang få för stort inflytande över byggnadernas utformning, liksom att man ofta låter olika typer av intresseorganisationer och kotterier styra över konstinköpen, vilket lett till att dessas ofta ideologiska ståndpunkter fått styra över urvalet. Som kontrast mot detta presenterar jag några tänkbara förslag till hur man skulle kunna gå tillväga istället, bland annat genom att inspireras av hur den privata sektorn agerade under den liberala guldåldern kring förra sekelskiftet.
Jag kritiserar också i min artikel det enprocentsmål som jag menar utgör en del av den expansiva kulturpolitik som växte fram från 30-talet och framåt, med kulmen i 1974-års kulturpolitiska reform. Tyvärr finns det en tendens i den svenska samhällsdebatten att tro att om man är för någonting så måste man också vara för att det finansieras med skattemedel, och att den som är emot att en viss företeelse finansieras av det offentliga också per definition är motståndare till företeelsen som sådan. Troligtvis på grund av denna mycket svenska ryggmärgsreflex har min kritik av konstpolitiken och enprocentmålet fått den annars ofta mycket läsvärda bloggare som kallar sig Rävjägaren att se rött.
I ett mycket besynnerligt inlägg angriper han min text genom att påstå att jag driver teser som jag inte driver. Redan öppningen är högst esoterisk då han skriver att han gärna skulle se konsten befriad från politik, således påskinande att jag skulle förespråka något slags politisering av konsten, trots att jag i min artikel, och på många andra håll, driver frågan om minskat politiskt inflytande över estetiken. Texten är full av häpnadsväckande påståenden, till exempel:
När så den sparsmakade nyklassicismen ersattes med den ännu stramare funktionalismen uppstod det ideal som idag verkar vara så avskytt av liberalt sinnade människor.
Nu kanske Rävjägaren är mer bevandrad bland liberaler än undertecknad, men åtminstone bland de liberaler som jag känner finns inget allmänt uttalat motstånd mot funkisestetiken, snarare tvärtom. Rävjägaren påstår vidare att min lösning på den estetiska likriktningen skulle vara att ”stänga ute samtiden och låta sig förblindas av nostalgiska tillbakablickar med politiska undertoner”, trots att hela min artikel går ut på motsatsen.
Hela utfallet ter sig extra besynnerligt eftersom det verkar som om Rävjägaren och jag i allt väsentligt är överens i synen på offentlig utsmyckning och samtidskonst. Kanske är det kritiken mot enprocentsregeln som fått honom att tappa besinningen, kanske är det en allmän aversion mot borgerliga opinionsbildare som kan spåras i att rubriken till blogginlägget, liksom öppningsmeningen som inte har något med resten av argumentationen att skaffa, är hämtad från den liberale debattören Fredrik Segerfeldts nyligen utgivna bok Befria kulturen från politiken (Hydra 2013). Vad denna bok har att göra med mitt resonemang om hur näringslivet skall utsmycka sina offentliga miljöer vet dock bara Rävjägaren.
Det är minst sagt sorgligt att se en kunnig och intressant bloggare som Rävjägaren hemfalla åt denna typ av pajkastning.